Obehagligt om svenska nazikontakter

Att Staffan Thorsell, tidigare bland annat chefredaktör på Expressen, är en erfaren skribent märker man så snart man öppnat hans nya bok. Den handlar om Sveriges officiella kontakter med Hitler och dennes kansli under krigsåren. Man blir snabbt engagerad och gläds åt att skildringen är väldisponerad. Men skall jag vara ärlig ter den sig lite stökig fram emot slutet. Har förlaget månne skyndat på författaren?

Det är sannerligen ingen uppbyggelsebok för svensk självkänsla. Här beskrivs hur vi skötte oss under andra världskriget. Vi kan inte komma ifrån faktum att Gustav V på hösten 1941 skrev ett personligt brev till Hitler, som tidigare det året anfallit Sovjet. Kungen uttalade "sitt varma tack" och gratulerade rikskanslern till "de redan uppnådda stora framgångarna". Han försäkrade också Hitler att den största delen av svenska folket hyste samma uppfattning.
Vi läser om annat i samma stil, som säkerligen besvärar svenskar. Detta trots att de flesta av oss antingen inte fanns till på 40-talet eller då var så unga att vi inte nu kan känna personligt ansvar för politiken eller preferenserna.

Thorsell har gjort egna goda fynd av dokument men nämner en rad föregångare med uppskattning. Till dessa hör den yngre plågade observatören Maria-Pia Boëthius och historikern Gunnar Richardson. Denne har noga analyserat det som skedde, senast i en bok som recenserats av Jörgen Ullenhag i UNT 1 juni.

Men när jag läst ut Staffan Thorsells bok och börjar grubbla över innehållet känner jag ett dubbelt obehag. För det första, vilket jag redan sagt, den naturliga olust, som många av oss "oskyldiga" säkert erfar än i dag. Vad obotfärdiga tyskvänner som Sven Hedin och överbefälhavaren Thörnell ansåg om Tredje riket förvånar inte. Men hur kunde landsfadern Gustav V agera som han gjorde? Varför var utrikesminister Günther inte bara opolitisk, utan när han ibland smickrade tyskarna också opålitlig? Varför drev Per Albin, den klippfaste skåningen, vår trygghet under de svåra åren, stundom ett egendomligt dubbelspel? Varför var det bara ett fåtal, bland dem Torgny Segerstedt i GHT och Karl Gerhard på revyscenen, som förmådde - så gott det nu gick - att tala klarspråk och därigenom hålla hoppet levande hos svenskarna?

Men min obehagskänsla har också en annan grund. Självklart skall Thorsell kritisera och häckla politiken och dess utövare i Expressen. Men som historiker arbetar han, menar jag, här inte renhårigt. Det måste sägas, även om jag inser att också den mest noggranne yrkesman inom detta fält är beroende av sina preferenser. ("Den fjättrade Clio" talade Hugo Valentin om.) Thorsell skriver förledande med antydningar; jag skulle kunna ge många exempel på sådana. Det nämns kanske, utan att det krävs för sammanhanget, att någon spelar golf, har ett vackert lantställe eller en charmant modéatelje. Därigenom suggereras att han eller hon kan vara medlöpare eller nazist. Illustrationerna är också förledande som när på en bild någon hälsar på Hitler och ler. Låt oss jämföra med sådant som sker nu: En svensk regeringsföreträdare skakar hand med en diplomatisk representant för den iranska regimen. Skall det då i en framtid tolkas som att han gjort gemensam sak med iransk politik?

Det fanns en gång ett socialistiskt slagord, "ner med tronen, altaret och penningpåsen". Kanske har Thorsell tagit intryck av det? Erling Eidem får sina rejäla slängar liksom Wallenbergarna. Men det lämnar jag nu därhän och koncentrerar mig på det som hör till tronen. Intill tjatighet upprepas att Sibyllas hemort Koburg var den första tyska stad i vilken nazisterna tog makten liksom att hennes far hertigen anslöt sig till partiet. Detta förhållande känner säkert Carl XVI Gustaf till. Men att han inte berättade om just det vid ett officiellt framträdande i Koburg 1982 är kanske inte så märkligt. ( Jag vill dock påpeka, att Thorsell ger kungen en eloge för att han vidgat Bernadotteska familjearkivets tillgänglighet.) Men kungasläktingen Folke Bernadotte råkar verkligt illa ut. Här spar Thorsell inte på hånfulla glosor. Rättvis analys av Bernadottes gärning ges inte; författaren bygger helt på en starkt tendentiös skrift av Ingrid Lomfors och ett slappt radioprogram.

Genom Sveriges geografiska läge, liksom ofta slumpen, drogs vi lyckligtvis inte in i kriget. Självfallet bidrog härtill också de ytterst ansvarigas bemödanden, låt vara att deras politiska agerande så här i efterhand kan förefalla oss nog så "vingligt".

Jag har varit ganska kritisk mot Thorsell som historieskrivare. Men jag instämmer i de slutsatser han genom sin forskning dragit om svensk politik under orosåren. Man kallar ännu ibland neutraliteten en etiskt högtstående "svensk" doktrin, något som vi således bör berömma oss av i historieskrivning och politik. Sveriges handlande under andra världskriget och kalla kriget illustrerar, som Thorsell här visat, det falska i ett sådant påstående.

Obehagligt om svenska nazikontakter

Sveriges officiella kontakter med Hitler och hans kansli behandlas väl slängigt av Staffan Thorsell, skriver Torgny Nevéus.