1967 genomförde historieläraren Ron Jones ett experiment bland sina elever i den lilla staden Cubberley i USA. Han kallade det ”Den tredje vågen”. Syftet var att besvara frågan från en elev om hur Adolf Hitlers politik kunde bli så framgångsrik. Det som växte fram under veckan som experimentet pågick var ett kontrollsamhälle, inte olikt Hitlers tredje rike. Jones visade vad vi är beredda att göra för att få vara en del av något, för att gå från maktlöshet till makt.
Det här experimentet aktualiseras för mig genom en av höstens stora läsupplevelser. I sin andra roman Fjärde riket undersöker Maria Nygren vad resultatet blir om Hitlers metoder appliceras i en svensk skola, inte av en lärare utan av en elev.
Blenda är en medelmåttig niondeklassare som kommer till en ny skola. Där regerar Hedvig, en intelligent tjej som vet precis hur hon ska göra för att hålla hela skolan, inklusive rektorn, i sitt grepp. Blenda inser snart att det är Hedvig man måste hålla sig väl med för att få vara någon, men hennes försök att komma med i Hedvigs hov misslyckas redan första dagen och får snarare motsatt effekt. Om Hedvig inte accepterar dig gör ingen annan det heller. Blenda hamnar utanför.
Men så startar skolan ett demokratiprojekt, och genom ett grupparbete om Hitlers väg till makten hittar Blenda nyckeln till att bryta Hedvigs styre: hon ska använda Hitlers metoder, dock inte hans idéer, för att ta över klassen.
Till att börja med går det riktigt bra för Blenda och de andra två utstötta hon får med sig. Men precis som i fallet Cubberley har de satt igång något som de till slut får svårt att kontrollera, särskilt som Hedvig inte tänker ge sig utan strid. Och Blenda får allt svårare att skilja på vilka av Hitlers metoder man kan och inte kan anamma för den goda sakens skull. Det dröjer inte länge förrän hon har gått över gränsen.
Fjärde riket är en obehaglig berättelse om makt och maktstrukturer, där utvecklingen i Nazityskland läggs som ett raster över handlingen. Den som kan sin krigshistoria ser paralleller i händelser och detaljer överallt. Det är snillrikt konstruerat, även om vissa ingredienser också kan balansera på det övertydliga. Men den geniala grundidén överskuggar alla skönhetsfläckar. Språket rinner som ett vatten och det går helt enkelt inte slita sig från denna roman, som väcker tankar om mänsklig samvaro, om människans behov av ledarskap, om demokratins grundvalar.
I Fjärde riket gestaltar och undersöker Maria Nygren, liksom Ron Jones, människans grundläggande behov av att känna tillhörighet. För att få uppleva det kan vi göra vad som helst, inklusive sådant som vi vet är fel. Vi kan bryta mot våra grundvärderingar och rättfärdiga och förklara onda handlingar. Det visar inte minst den skrämmande och dubbeltydiga sista meningen i Nygrens roman.
Ron Jones experiment 1967 diskuterades mycket lite efteråt, men kritiserades som oetiskt och han förbjöds att undervisa vid offentliga skolor. Men när tidigare elever har intervjuats har de hyllat vad han gjorde och beskrivit hur tacksamma de är för den upplevelsen.
Alla utom en, som i en dokumentär som sändes på svensk tv nyligen sa: ”Vi bör akta oss för att vara för lättlurade. Om Ron Jones agerande efteråt har lärt mig något så är det hur man kan manipulera media, särskilt om man har karisma, skriver bra, har en baktanke och vill tjäna pengar.”
Vem är egentligen den gode och den onde här? Det är inte självklart, lika lite som det är självklart i Fjärde riket, ens efter att man har läst ut den.