De flesta böcker som ges ut, läser man dock inte alls. Det förefaller finnas massor av böcker som lika gärna kunde vara outgivna. Och gissningsvis lika många refuserade manus, som borde getts ut.
Att inte tala om allt som publiceras på nätet: lysande texter och dåligt strunt om vartannat. Mer än någonsin behöver man kompass.
Olga Ravn fick lysande kritik för sin ”Jag äter mig själv som ljung. Flicksinne” 2012. Det kan jag gott begripa. För att den i sina stycken är obegriplig på det där lockande måleriska och intellektuella sättet som äter sig in i hjärnan, hjärtat och underlivet.
Om identiteter, tror jag. Där finns ett jag, eller flera, och skeenden, platser, objekt. Problemet är att varje rad är en roman, en film eller en större målning, ett öde, ett liv. Kanske är alltihop en dikt, eller en handfull dikter.
Jag måste läsa högt, mumla för mig själv. Men ginge jag på stan mumlande citat ur boken, vore jag snabbt inspärrad på närmaste anstalt. Ett bildrikt associativt språk är mycket provocerande.
Den här människan sjunger mig in i ett främmande land, föser mig, lockar mig, sätter krokben för mig med sina ord. Det är alldeles fruktansvärt jobbig läsning och helt oemotståndlig.
Jan Henrik Swahn har översatt för 10TAL bok. Och alltihop lämnar mig helt utmattat imponerad och upplivad.