Oates dissekerar den amerikanska kulturen

Joyce Carol Oates nya roman Älskade syster är ofokuserad, skriver Catrin Ormestad, men anser ändå att Oates oförtröttliga dissikering av den amerikanska kulturen alltid är läsvärd.

Joyce Carol Oates

Joyce Carol Oates

Foto:

Litteratur2009-10-03 07:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Joyce Carol Oates använder ibland verkliga personer och händelser som underlag till sina romaner. Succéromanen Blonde (2001) handlade som bekant om Marilyn Monroe, och i Mörkt vatten (2007) skildrade hon bilolyckan i Chappaquiddick 1969 som den nyligen avlidne Ted Kennedy var inblandad i, och som krävde en ung kvinnas liv. I sin nya bok har hon på skönlitterär väg bearbetat ett av 90-talets mest uppmärksammade brott, mordet på JonBenet Ramsay 1996. Den sexåriga skönhetsdrottningen hittades mördad i familjens källare. Misstankarna riktades mot en välkänd pedofil, men också mot hennes far, mor och bror. Mordet har aldrig klarats upp.

Oates nya roman Älskade syster handlar om det skridskoåkande underbarnet Bliss Rampike, som redan som fyraåring vinner sin första konståkningstävling. Två år senare har hon vunnit flera mästerskap för barn och hennes extravaganta och ofta sexiga kostymer har gett henne en hängiven skara beundrare. Hennes konster på isen har gjort hela familjen till lokala kändisar. Men brodern Skyler, som hamnat i skuggan av sin begåvade syster, ser med blandade känslor på hennes framgångar och hoppas i hemlighet att hon någon gång skall falla på isen. När Bliss en morgon hittas död i pannrummet i familjens hus är han en av dem som misstänks för mordet.

Älskade syster är Skylers berättelse. På tioårsdagen av mordet börjar han skriva en memoarbok om sin familj och de händelser som ledde fram till Bliss död. Han kallar det en bekännelse men boken är snarare en anklagelseskrift mot föräldrarna, i synnerhet mot den överspända och lycksökande mamman som blir sin dotters manager och styr hennes karriär med järnhand. Men Skyler skonar inte heller den krävande, helylleamerikanska "alfahanne-pappan", eller sig själv. I hjärtat av hans berättelse bultar hela tiden frågan: dödade han sin syster?
Eller var de alla delaktiga i mordet?

I Blonde och Mörkt vatten använde Joyce Carol Oates Monroe och Kennedy för att skärskåda det amerikanska samhället, dess värderingar och myter. Och JonBenet Ramsay är knappast en mindre laddad figur; en symbol för en kultur där småflickor exploateras och sexualiseras, och där föräldrar överför sina drömmar om självförverkligande och framgång på sina barn.
Oates tecknar en fullkomligt skoningslös bild av mamman Betsey, som inte skyr några medel för att främja dotterns karriär, och som cyniskt använder sina barn för att klättra på den sociala rangskalan. Efter dotterns död tjänar hon en förmögenhet på att skriva böcker som hon lanserar i kristna pratprogram, och på att sälja "Bliss-dockor", med komplett garderob och små skridskor. Men porträttet av pappan som försöker få sin veka son att leva upp till de stereotypa, amerikanska manlighetsidealen är inte heller särskilt smickrande.

Den amerikanska familjen är ett tema som Oates har bearbetat på många olika sätt, och Bix och Betsey Rampike är förmodligen ett av de mest minnesvärda föräldraparen som hon har skapat. Samtidigt finns det ett schablonartat drag i beskrivningen, och i synnerhet mamman känns ofta som en karikatyr av den hysteriska "småstjärneföräldern". Ibland driver Oates det alltför långt, till exempel när Betsey tvingar sin lilla dotter att träna och tävla trots att hon är skadad, och när hon skyller makens otroheter på hennes misslyckande på skridskobanan.
Men för det mesta är gestaltningen ändå skarp och träffsäker och historien som berättas är stark och kittlande. Ändå fungerar det den här gången inte riktigt. Älskade syster är inte en av Oates starkaste romaner. Flera av hennes böcker lider av en viss övertydlighet och forcerad känslosamhet, men oftast finns det en rå kraft i berättelserna som läsaren har svårt att stå emot. Älskade syster är emellertid en bok som lämnar mig i det närmaste oberörd.
Romanen känns till exempel på tok för lång och ger ofta ett pratigt och ofokuserat intryck. Berättandet sker dessutom i ett så uppskruvat tonläge att läsaren är helt slut efter bara ett par kapitel. Och efter 650 sidor är man i ärlighetens namn ganska lättad över att få lägga boken åt sidan.

Ett återkommande tema i många av Oates romaner är hur kvinnor och flickor utnyttjas och offras i ett samhälle vars organiserande principer är sex, makt och våld. Men i den nya boken saknas den där allmängiltiga dimensionen och berättelsen vidgas aldrig bortom det specifika fallet.
Hennes sätt att behandla sitt ämne känns förvånansvärt ytligt. Man kan inte låta bli att tycka att hon slår in öppna dörrar när hon kritiserar skvallertidningarna, frikyrkopastorerna och eftermiddagsprogrammen i amerikansk teve.
Det mest intressanta spåret i romanen handlar i stället om hur samhället behandlar problem hos barn och ungdomar, framför allt den ökade benägenheten att försöka medicinera bort störningarna. I stället för glaskulor får de amerikanska barnen numera piller, konstateras det på ett ställe i romanen.
Den bild som Oates tecknar av den välbeställda, amerikanska förorten där barnen jämför sina mediciner under lekstunderna, är lätt ironisk men inte desto mindre hårresande.
Detta är ett exempel på varför Joyce Carol Oates oförtröttliga försök att dissekera den amerikanska kulturen - som ofta känns kusligt besläktad med vår egen - alltid är läsvärda, och Älskade syster är, invändningarna till trots, inget undantag.
En ny bok
Joyce Carol Oates
Älskade syster. Skyler Rampikes personliga historia
Översättning Ulla Danielsson
(Albert Bonniers Förlag)