I de franska dagstidningarna kunde man 1797 läsa ett uttalande av krigsministern att han såsom övertygad republikan ända till sin dödsstund ämnade bekämpa alla rojalister. Ministern hette Jean Baptiste Bernadotte. I inledningen till en av Riksarkivet nyligen utgiven samling uppsatser om vår kungaätt kommenterar redaktören Ingvar von Malmborg detta på följande sätt: ”Inställningen var inte förvånande; utan de explosiva sociala förändringarna hade Bernadotte aldrig blivit mer än sergant.”
Vi vet alla vilken karriär han gjorde, men i den här boken kan vi lära oss åtskilligt som vi säkerligen inte kände till förut. Om honom, hans efterkommande och deras insatser för Sverige. Detta är en sannskyldig guldgruva, snyggt illustrerad är volymen också. Det finns vissa inkonsekvenser, några rena årtalsfel och ett par felaktigheter, men inte så att det stör. Litteratur- och källhänvisningar är exemplariska.
En kalenderbitare kan läsa om den avsatte Gustav IV Adolfs efterkommande i en uppsats av Ted Rosvall. ”Spöken i Europa” kallar Mikael Alm denna hans ätt. Karl Johan var maniskt rädd för att den skulle göra sig gällande i vårt land. Att ha kontakt med den var straffbart för svenskar, enligt en lag, som dock Oscar I snart upphävde.
Ingen Bernadottedrottning har varit född svenska. Deras döttrar däremot blev svenska men gifte inte sällan in sig i andra kungahus. ”Bernadotteprinsessor på export” kallar Antoinette Ramsey klurigt det hon kåserar härom. Vidare finns uppsatser om vad de kungliga åt, hur de reste och hur de ställde sig till tekniska nyheter såsom telefonen. Piggt skriver Ingemar Carlsson om kungarna och drottningarna som arkivbildare. Vilken roll kungarna, alla konstitutionella monarker, spelade politiskt är en viktig fråga. Karl Johan har skildrats såsom konservativ på äldre dagar. Sett ur liberalt perspektiv är det naturligtvis riktigt. Men, som Torkel Jansson påpekar, bedömningen kan diskuteras. Unionens båda riken utvecklades på ett sätt som var okänt i det övriga Europa och som i alla fall monarken accepterade. ”Föreningar, associationer och folkrörelser” har Jansson som en talande underrubrik. Att unionsbråket var en plåga särskilt för Oscar II är väl känt.
Gustav (V) hade en mera realistisk syn på situationen den sista tiden före brytningen 1905, påpekar Evert Vedung i en läsvärd uppsats med nya iakttagelser. Förgäves sökte han påverka sin far. Jag är ”förtvivlad över dina telegram” skrev kungen.
Naturligtvis är det så att Riksarkivet, som alltid utger en årsbok, med tanke på det stundande bröllopet den 19 juni, denna gång har låtit temat vara ”familjen Bernadotte”. Man får anta att skriften redan har överlämnats som lysningspresent till kronprinsessan Victoria och den blivande hertig Daniel. När de i sommar förhoppningsvis får tid att läsa den har de framför sig några både nyttiga och roliga stunder.