Nyttig bok om kunskapssökande

En symposierapport, vad kan den ha för allmänintresse? Med tanke på att det symposium det här gäller ägde rum på ett så anrikt ställe som Krapperupps borg i Skåne och finansierades av den knappast utfattiga Gyllenstiernska Krapperupstiftelsen kan man förmoda att de sexton deltagarna mådde ganska gott och hade trevligt medan de mellan måltiderna uppbyggde varandra med ett ganska kort föredrag var. Men när man nu kan läsa deras bidrag i tryck visar det sig att vad de lärda damerna och herrarna hade att säga är av största intresse och av sådan vikt att rapporten kunde tjäna som handbok för en tänkt propedeutisk kurs för alla som står i begrepp att påbörja högre utbildning.
"Vi lever i ett kunskapssamhälle" citerar skriftredaktören Charlotte Christensen-Nugues en till leda brukad fras.

Vad menas då med kunskap? Några av de första bidragen tar fasta just på ordet kunskap, dess härledning och motsvarigheter på andra språk. Kunna och känna är besläktade, noterar idéhistorikern Bo Lindberg, även med grekiskans gnosis, och fortsätter: "Långt bakåt, i det proto-indoeuropeiska mörkret, ligger en rekonstruerad rot gne, som också återfinns i de olika verben för kunna: grekiska gignosko, latinets cognosco, fornengelskans cnavan och så vidare.

Apropå den där roten kan man göra ett litet tillägg som för oss in på teologins område, vilka är i det närmaste helt försummade i rapporten - teologi och religion tycks för de sekulariserade symposiedeltagarna inte förtjäna att tas upp i samband med kunskap och vetenskap. Nu är det så att roten i gnosis är densamma som i genus, kön, och även det svenska ordet har samma rot som kunna och kunskap. Därav det gammaltestamentliga uttrycket att den eller den "kände" sin hustru, det vill säga idkade samlag med henne. Avståndet till dagens vetenskapsbegrepp känns långt. Det flera av uppsatsförfattarna har gemensamt är just utredningar av de centrala begreppen på vetenskapens och bildningens områden.

Bildning, lånat från tyskans Bildung, är ett annat begrepp som bollas i luften utan att man alltid klart vet vad som avses. Utifrån den aktuella skriften skulle man kunna dra en slutsats som författarna själva inte gör, nämligen att grunden för såväl kunskap som bildning är språket, och vetenskapsutövarens främsta dygd är därför god förmåga att behandla språket. Därmed avses då inte en elegant stil, även om en sådan alltid är trevlig, utan kunskap om och känsla för ordens ursprung och bokstavliga betydelse. En viktig sida av språket är den överförda, metaforiska användningen av orden som uppmärksammas av David Dunér, med exempel främst från Swedenborg på vilken han disputerade för några år sedan.

Man skulle önskat att han tagit tillfället i akt för en vidare diskussion av metaforernas användning inom vetenskaperna. I allmänhet tänker man sig att denna stilfigur hör hemma i retoriken och skönlitteraturen, men att den är av betydelse även inom den teoretiska fysiken framhåller ingen mindre än Albert Einstein i ett försök till populär framställning av relativitetsteorin som han gjorde på 1910-talet. Han påpekar där att ett så centralt begrepp som "fält" - elektromagnetiskt fält, gravitationsfält etcetera - är en metafor. Den verklighet som (i bästa fall) döljer sig bakom dessa termer kan exakt uttryckas endast i matematiska formler, medan fältbegreppet utgör en bild hämtad från ord som slagfält eller fält för idrottsövningar - rumsliga storheter där olika folk eller lag kämpar med varandra så som de ogripbara fysikaliska krafterna antas gör inbördes.

Man skulle gärna sett att några representanter för de teoretiska naturvetenskaperna deltagit i symposiet. Det närmast arrangörerna kommit i den vägen är ett par i och för sig högt kvalificerade teknologer, som dock inte intresserar sig för de grundläggande teoretiska frågor som gränsar mot metafysiken. Sven Widmalm behandlar forskningens politiska aspekter och Thomas Kaiserfelds bidrag har titeln Framväxten av expertis - en fråga om utbud och efterfrågan.

I dagens debatt ställs ofta fakultetsanknuten forskning mot sådan som styrs centralt från forskningsråd. Debattörerna kunde ha nytta av Hanna Östholms redogörelse för hur den i dag alltjämt dominerande fakultetsindelningen vid våra universitet växte fram i början av 1800-talet sedan frågan grundligt penetrerats i statliga utredningar som kom till vitt skilda resultat.

En utredare föreslog tre huvudfakulteter: naturvetenskap, antropologi och metafysik, men som vi vet segrade fyrfakultetsmodellen - teologi, juridik, medicin och filosofi, den sista uppdelad på ett par olika sektioner. Det kan tyckas vara av underordnad betydelse hur vi organisatoriskt delar upp vetenskaperna, men varje gränsdragning leder till revirbevakning vilken i sin tur bekämpas med det som kallas tvärvetenskapliga grepp.

Endast ett begränsat antal av de högst skiftande ämnesområden som symposierapporten täcker har kunnat uppmärksammas i denna översikt. Tillsammans med de övriga ges, med de reservationer som anförts, en mycket god bild av dagens komplicerade läge på kunskapssökandets vida och - bokstavligt såväl som metaforiskt -omstridda fält.

Boken borde vara obligatorisk för var och en som planerar en forskarbana och är dessutom nyttig och tänkvärd för en stor allmän publik.

Nyttig bok om kunskapssökande

Boken Kunskapens kretsar ger en mycket god bild av dagens komplicerade läge på kunskapssökandets vida omstridda fält, skriver Staffan Bergsten.