Nytt verk sätter in de uppländska kyrkorna i ett sammanhang

Det är till stor glädje för alla konstälskare att det nu utkommit en pub­likation om de uppländska kyrkorna som sätter in dem i ett större sammanhang. Forskningsprojektet Sockenkyrkorna — kulturarv och bebyggelsehistoria står för denna presentation med stöd av Riksbankens Jubileumsfond och i samverkan med Riksantikvarieämbetet och universiteten i Stockholm, Umeå och Uppsala. För första gången beskrivs kyrkorna i Uppland — från medeltid till nutid — i en och samma bok, skriver docent Ingrid Sjöström, Riksantikvarieämbetet, som har ett övergripande ansvar för projektet.Men det är inte bara kyrkorna som presenteras. Professorn i kulturgeografi, Ulf Sporrong, har inledningsvis utfört en omfattande beskrivning av kyrkornas placering i landskapet med tabeller, flygfoton och kartor av stort intresse. Docenten Ann Catherine Bonnier, som torde vara den främs­ta kännaren av Upplands medeltida kyrkor, har skrivit den mest omfattande uppsatsen i boken.De första stenkyrkorna byggdes som privatkapell så som man ännu kan uppfatta den högmedeltida kyrkan i Torsvi, där man fortfarande hämtar nyckeln till kyrkan i den intilliggande herrgården med samma namn. Kungsgårdar och stormansgårdar var av stor betydelse för byggandet av de första kyrkorna. Sigtuna intar tidigt en särställning i landskapet. Den nyupptäckta kyrkoruinen på Fornhemmets tomt kan ha varit en kungsgårdskyrka med en grav, som på grund av en funnen kräkla kan attribueras till en biskop. S:t Per kan ha byggts av konung Inge d ä redan på 1080-talet eller något senare. Den var i början av 1200-­talet kyrka för prosten i Attundaland. De tre folklanden hade i tidig medeltid var sin prost. Vårfrukyrkan i Enköping tillhörde prosten i Fjärdhundraland.Prosten i Tiundaland hade Vårfrukyrkan i Östra Aros som sin kyrka.De romanska kyrkorna uppfördes i en triangel med basen vid Mälaren och spetsen på Uppsalaslätten. Vaksala och Funbo är de nordligaste. Den rektangulära, tio meter breda salskyrkan blev under högmedeltiden den vanligaste. Bonnier visar med ett flertal planlösningar hur kyrkorna såg ut från grunden, något som ofta saknas i moderna kyrkobeskrivningar. Vid medeltidens slut fanns det 188 stenkyrkor i Uppland.I ett följande avsnitt behandlas de kyrkor som byggts eller byggts om under åren 1550—1760. Det rör sig om 27 nya och 36 ombyggda kyrkor. Den framstående arkitekturhistorikern Göran Lindahl visar hur långsamt reformationen framskred. Man kan fråga sig hur det kom sig att så många av de medeltida kyrkorna stod kvar praktiskt taget orörda till in på 1700-talet. Under hela 1500-talet fanns i Uppland ett passivt motstånd mot Gustav Vasa. Lågadeln gjorde gemensam sak med bönderna i viljan att bibehålla vad som föregående generationer åstadkommit. Upplänningarna är ju fortfarande i princip konservativa med en inrotad skepsis mot alla nymodigheter från den närbelägna huvudkommunen.Endast ett fåtal kyrkor byggdes efter 1530. Klara hade raserats under början av 1500-talet men återuppfördes av Johan III och invigdes 1590. Jakobs kapell ersattes med en större kyrka 1643, som fått stått modell för bland annat Kristine kyrka i Falun. Endast tre nya sockenkyrkor uppfördes i Uppland: Järlåsa, Holm och Roslags-Kulla. Fler nya inredningsföremål tillfördes de äld­re kyrkorna. Särskilt berömda är predikstolen och altaruppsatsen i Uppsala domkyrka, vilka utfördes av Burchardt Precht i samarbeta med Nicodemus Tessin d y. Predikstolen togs i bruk 1709. Altaruppsatsen kom på plats 1728. Den senare togs tyvärr ned av Helgo Zettervall på 1890-talet och finns nu i Gustav Vasa kyrka i Stockholm.Docenten Eva Vikström beskriver kyrkorna under tiden 1760—1860. Till de mera kända kan man räkna Adolf Fredriks kyrka i Stockholm, invigd 1774, och den nu avsakraliserade Skeppsholmskyrkan, invigd 1842. Möja och Ingarö fick nya sockenkyrkor av trä. De uppländska järnbrukens glansperiod under 1700-talet och början av 1800-talet medförde att en rad kyrkor byggdes till och flera fick nya altar­uppsatser och predikstolar.Arkitekten Jakob Lindblad har genomfört en grundlig undersökning av kyrkorna som byggdes 1860—1950. Förstnämnda år började Stockholms befolkning öka kraftigt, från 100 000 till över 300 000 år 1900. Behovet av bostäder och publika lokaler var skriande. Ett politiskt motstånd mot nya kyrkor gjorde att frivilliga krafter fick träda till. Blasieholmskyrkan uppfördes 1865—66 med 2000 platser på dubbla läktare. Den hade nära anknytning till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som även inrättade en rad missionshyddor i ytterområdena. En del av dessa kom senare att övertas av Sällskapet för kyrklig själavård, som byggde 28 nya kyrkor fram till 1930-talets början. Till denna grupp kan man räkna Mikaelskyrkan i Uppsala, som invigdes 1893, uppförd på frivillig väg. Flera kända arkitekter engagerades som Erik Lallerstedt (Matteus), Sigge Cronstedt (Hagalund), Carl Bergsten (Enskede) och Lars Israel Wahlman (Engelbrektskyrkan). Nygotik, jugend och nationalromantik är utmärkande drag i denna tids kyrkobyggande. Många kyrkorestaureringar genomfördes även under denna epok. Nästan alla Upplandskyrkor har genomgått större eller mindre förändringar efter år 1860.Kyrkorestaureringarna från 1800-talets slut till i dag behandlas i ett särskilt kapitel av professor Anders Åman. Bilderna av Funbo kyrka är särskilt intressanta. Före 1896 var kyrkan helt vitstruken. Nämnda år lät arkitekten Fredrik Falkenberg ta fram och komplettera de medeltida målningarna och sätta upp den gamla predikstolen. Just nu genomgår Funbo ännu en re­staurering då altarringen skall tas bort, vilket är "sista skriket" bland nutidens restaureringsivrare.