Bäst att lägga korten på bordet:
i sin nya bok, den femte och avslutande delen av sitt memoarverk noterar Per Wästberg att "En ung författares dagbok" som han gav ut 1997 fick ett gott mottagande: ”Frånsett Merete Mazzarella som genom åren surmulet föst mig åt sidan i strid med sin egen föresats: ’Det är omoraliskt att skriva om sådant som man a priori vet att man inte tycker om.’” När jag hunnit så långt i min läsning frågade jag mig om jag borde avstå från att skriva den här gången men kom till att Wästberg har fel och det i två avseenden. Min recension av ”En ung författares dagbok” var ingalunda avfärdande – om än inte heller översvallande – och jag är (och har genom åren varit) nyfiket intresserat av författarskapet.
De tidigare delarna av memoarverket har jag inte läst men åtminstone "Semaforen och lodlinan" är en överväldigande innehållsrik och vital bok. Som titeln signalerar vill den både kommunicera och utforska och den rör sig över ett enormt fält. Här finns utomordentligt fina reseskildringar, inte minst från det Sydafrika som tidigt väckte Wästbergs politiska medvetenhet och vars utveckling efter Mandela han oroar sig över. Här finns avsnitt om att läsa och att skriva, om demokrati och döden men också om gamla bibliotek och Stockholms dolda rum som Torrgasklockan i Hjorthagen, Apotekarsocietetens raritetskammare eller Kolerakyrkogården vid Skanstull. ”Jag drömde om att förändra en bit av världen och förföra den med skönhet”, heter det och följdriktigt nog blandas engagemang med esteticerande.
Årskrönikorna som går från 1995 till 2004 är till den grad späckade med upplevelser och intryck att man som läsare tappar andan och undrar hur Wästberg har orkat. Ständigt har han varit i farten för att träffa prominenta personer eller delta i kongresser och seminarier. Hans uppdrag har varit oräkneliga. De viktigaste har varit PEN och Svenska Akademien med Nobelkommittén men ständigt har han suttit i styrelser och prisnämnder, han har kämpat med personalproblem på San Michele, han har till och med varit påtänkt för ubåtskommissionen.
Han har också bott hos eller själv inhyst, ätit utsökta middagar med, rest med och samtalat med oräkneliga vänner, de flesta av dem kända. Det kan kännas som name-dropping när egentliga karakteristiker av de omnämnda personerna saknas eller är stereotypa - Suzanne Brøgger (som förövrigt inte är med i det långa namnregistret) får bara heta ”vacker och originell”. Porträtten av Susan Sontag och Nadine Gordimer är däremot fina och ibland kan också några få ord bli en fullträff som när Olof Lagercrantz kallas ”den föränderlige, tvetydige, gåtfulle”.
Wästberg understryker gärna att han är medveten om hur privilegierad han är. Som läsare tänker man också på att han har haft tur med sitt temperament. Han är intresserad av allt. Han tror på förnuft och tolerans, han fruktar inte döden. Han tyngs inte av skuldkänslor utan tycks tvärtom kunna vinna förståelse också av dem han offrat. Boken slutar med texten på det kort hans hustru Anita Theorell skickar honom efter skilsmässan, på årsdagen av deras första möte: ”Decennier av ömsesidig stor kärlek, glädje och inspiration! Slutligen fuktad av en tåreflod som dock inte kan svepa med sig allt detta. Tack till dig som jag älskat så mycket!”
Som läsare är man också lättad över att han nu vid åttiotre ändå tycks ha dragit ner på tempot. Eller, som han själv formulerar det: ”Med åren har jag blivit fäst vid upprepningen, gå med soporna, leta i matbutiken, läsa hela eftermiddagen.”