Nyckfullt om EU:s fäder

EN NY BOK. Det var förlaget som bad henne skriva boken, berättade Kerstin Vinterhed när hon personligen presenterade sitt verk i Stockholm. Hon blev överraskad över att bli tillfrågad, eftersom EU inte alls är hennes område. Resultatet blev en lång lärdomsprocess, underströk hon. Kerstin Vinterhed är chef för Dagens Nyheters familjeredaktion och präst. EU ligger inte så nära till.Europa, det är jag Om EU:s fäder och Europas identitet är en lite nyckfull bok. Kerstin Vinterhed har valt ut några framstående europeiska politiker och skriver förtjänstfulla biografier över dem. Så mycket om vad de har gjort för själva EU är det inte alltid och urvalet är så att säga personligt. Det längsta kapitlet handlar om den engelske EU-entusiasten Roy Jenkins. Han var inte så välsedd i sitt parti, Labour, och satsade på en karriär som EU-kommissionens ordförande. Någon av EU:s fäder är han knappast. Det som Roy Jenkins ville göra lyckades Jacques Delors betydligt bättre med.Delors har författaren själv intervjuat, och han är förvisso värd ett kapitel. Men mitt i detta spränger författaren in några sidor om Sverige, om Tage Erlanders nej till EU, om Olof Palmes mer tveksamma nej och Ingvar Carlssons ja. Men det är så kort att man undrar varför ämnet över huvud taget berörs. Sverige har då sannerligen ingen EU:fader och har ju inte spelat någon stor roll i EU över huvud taget. Undantaget skulle då möjligen vara Carl Bildt som var en betydelsefull aktör i samband Baltikums frigörelse från Sovjetunionen. Men han nämns inte alls.Kerstin Vinterhed skriver självfallet om den spännande Jean Monnet, konjaksdirektör och idéspruta med politiska kontakter över hela världen, han som faktiskt hittade på Kol- och stålunionen, EU:s föregångare. Hon skriver också om den tyske kanslern Konrad Adenauer, avgörande för att Kol- och stålunionen kunde bli verklighet. Men Robert Schuman, den franske utrikesministern, vars medverkan var lika nödvändig, får bara några undanskymda rader. Altiero Spinelli, kommunist och varm Europavän men framför allt förkämpe för federalismen, får vara med trots att hans idéer aldrig slog rot hos dem som bestämde i EU.Boken misspryds av en rad irriterande små felaktigheter. Den franske politikern Giscard d´Estaings namn felstavas genomgående. Franska namn med accent saknar antingen accenter eller har fel accent. Schwarzwald heter så och inte Svarta skogen. Versailles stavas genomgående fel. Bryssels Bar beskrivs på ett sätt som för tankarna till en krog. I stället syftar det på ett engelskt uttryck som betyder att Paul Henri Spaak utbildade sig till jurist i Bryssel. Fängelseön Ventotene ligger väster om Neapel och ingen annanstans. Författaren kallar ofta Europeiska rådet för Europarådet, som ju är något helt annat etc. Någon litteraturlista finns inte, trots att ett flertal böcker åberopas. Det här är ju helt onödiga skönhetsfläckar.Frågan om Europas identitet diskuteras mycket i EU-kretsar. Många har konstaterat att Europa saknar en identitet, vilket bland annat medför att debatten om EU förs i varje land för sig och att valdeltagandet är lågt. Kerstin Vinterhed glider ganska lätt förbi problemet utan att redovisa de många möjliga ståndpunkterna. Likaså går hon förbi debatten om maktbalansen i EU och nöjer sig i huvudsak med att redovisa det "demokratiska underskottet" utan att gå in på diskussionen om hur ökad makt för EU-parlamentet skulle förstärka överstatligheten i EU.Slutsatsen blir att Kerstin Vinterhed måste ha lagt ned ett enormt jobb för att lära sig mer om EU. Men hon borde kanske ha nöjt sig med de välskrivna och intressanta personporträtten och skaffat hjälp med korrekturläsningen.