Nyckeln till ett bättre liv

”När lampan var tänd överfölls jag av insekter som invaderade mitt hår, min nacke och trillade ner i urringningen. När jag gick och lade mig och kröp in under myggnätet stod luften alldeles stilla där inne. Med lampan släckt hörde jag summandet av insekter ute i rummet men såg ingenting. Underlakanet klibbade mot kroppen. Katter hoppade in och ut genom fönstren och skrämde mig. De bundna hästarna gnäggade hjärtskärande i natten. Allt detta måste jag vänja mig vid. Hur skulle det gå?”

Orden är antropologen docent Eva Evers Rosanders och beskriver en erfarenhet hon gjorde under sina fältarbeten i Senegal 1993–1998 och Teneriffa 1996–2001 och senare. Syftet med fältarbetena var att undersöka senegalesiska kvinnor som bekänner sig till mourdismen, en sufiorden inom islam, för att studera hur deras vardagsliv och religiositet hänger samman och kan förstås. Kvinnorna är anhängare till shaykh Amadou Bamba (d 1927) och hans mor mame Diarra Bousso (d cirka 1850). Genom att tillbe dem som helgon tror sig kvinnorna både få ett bättre jordeliv och få det lättare att nå paradiset. Ingången dit tänks som ett hus med en dörr. Huset är Amadou Bamba och dörren är Diarra Bousso. Det gäller att ha de rätta nycklarna för att kunna komma in och dem skaffar man genom att leva det rätta jordelivet.

Enligt sufismen nås paradiset endast om man i livet genomgått lidanden. Och de kvinnor Rosander undersöker har sannerligen gjort det! De hunsas och får ta emot hugg och slag av männen, de måste lyda och tiga och överlåta beslut till männen. Som makor skall de visa diskretion och lojalitet gentemot makarna. De förväntas också sköta allt arbete i hemmet och all vård och uppfostran av barnen. Allt detta genomlider de utan att protestera eller bli kvinnosakskämpar eftersom de menar att det ger dem de nycklar de behöver till paradiset.
Rosander visar dock i sin studie att kvinnorna också ser till att få fördelar mitt i all underkastelse. De har välfungerande nätverk och organisationer, de bedriver handel och skaffar sig inkomster och de har tilltro till att de kommer till paradiset där de skall få sin belöning. Diarra Boussa är garanten för detta och därför av central betydelse som bundsförvant för kvinnorna. Hon blir ett slags företrädare inför Gud med starka mytiska krafter och förmåga till empati.

Rosanders bok påminner i sitt skrivsätt mera om en dokumentär roman än om en vetenskaplig studie. Ändå finner jag den ganska tungläst trots att ämnet – kvinnors situation och livsvillkor – är både angeläget och intressant. Kanske är det min egen okunnighet om Senegal och om mourdismen som står i vägen och kräver att jag läser boken fler än en gång för att riktigt ta till mig den.

Till dess nöjer jag mig emellertid med att konstatera att Rosander gjort ett gott hantverk och överlåter åt andra läsare att sätta sig bättre in i detaljerna. Njut också gärna av de färgrika illustrationerna som nästan alla föreställer vackra, stolta och framgångsrika senegalesiska kvinnor.