Nyansrikt om människan i rörelse

I Terézia Moras roman Alla dagar står språket i förgrunden som det allt avgörande i tillvaron, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Terézia Mora skriver lyhört om människor på väg.

Terézia Mora skriver lyhört om människor på väg.

Foto: Yves G Noir

Litteratur2011-12-14 10:02
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I Terézia Moras nu på svenska utgivna roman Alla dagar är människorna på väg och befinner sig i rörelse. De har lämnat sin hembygd bakom sig och söker efter fästpunkter i det land dit de kommit. Terézia Mora diktar om den folkvandringstid som just nu pågår och det är flyktingarnas och invandrarnas villkor hon gestaltar. Själv är hon född i Ungern men sedan drygt 20 år bosatt i Berlin och skriver på tyska.

För romanen Alla dagar tilldelades Terézia Mora Leipzigmässans stora bokpris första gången det delades ut 2005. Liksom personerna i romanen befinner sig också berättandet i oavlåtlig rörelse. Infallsrikedomen hör till hennes särmärke som författare. Den verklighet hon skildrar är ofta ett mellanting mellan vaka och dröm. Och miljöerna är gärna förlagda till samhällets utkanter med vinddrivna existenser som försöker hitta ett sätt att överleva. I Alla dagar är många av dem människor med tillfälliga uppehållstillstånd eller utan klara papper för rätten att vistas där de befinner sig. Där råder dessutom speciella spelregler för umgänget. Överfall, rån, misshandel och annat våld hör till det som sätter sin prägel på livsföringen.

Huvudpersonen har ett betydelseladdat namn och heter Abel Nema. Lika mångbottnat är hans yrke som är översättarens. Han har lämnat en sönderfallande stat i östblocket bakom sig. Under berättelsens gång upphör landet att existera. Man kan förmoda att det är det gamla Jugoslavien som avses. Den plats där Abel Nema vill börja ett nytt liv har en hel del likheter med Östberlin efter murens fall. Förfallet präglar åtskilligt och spåren efter andra världskriget är långt ifrån utplånade.

Det är inte svårt att se att Terézia Moras roman lika mycket som den högst påtagligt skildrar en invandrares försök att slå rot också är tillkommen med existentiella förtecken. För bokens centralgestalt blir språket det viktigaste medlet för att bemästra situationen, i vilken även ingår en uppgörelse med det förflutna. Den fysiska överlevnaden är inte det mest framträdande. Utan i stället den inre process som har som mål att hantera de trauman som finns i det psykiska bagaget. Det är i den avsikten Abel Nema lär sig inte mindre än tio språk. Givetvis handlar det inte i första hand om att få kontakt med så många människor med så olika ursprung som möjligt. Umgänget är minsta tänkbara. Vad det språkliga överflödet skall användas till är, att sätta ord på och därmed få ett grepp om alla de upplevelser som han genom sin ovanliga sensibilitet annars inte kan värja sig mot.

Det betyder att den här boken knappast bör läsas som en realistisk roman i vanlig bemärkelse. Vad Terézia Mora är ute efter är att leverera en tidsbild och beskriva en livskänsla, där människor ständigt går vilse och för vilka främlingskapet utvecklats till en sköld mot tillvaron i stort. Där i övrigt ledan, likgiltigheten och den blaserade livshållningen bestämmer dagordningen. Att Abel Nema misslyckas att uppnå det han eftersträvar, innebär dock inte att detsamma gäller författaren i denna med ett rikt register framförda, mångstämmiga och skickligt avlyssnade samtidsberättelse. Utan snarare tvärtom.

LITTERATUR

Terézia Mora
Alla dagar
Översättning Linda Östergaard
Rámus