Nyanserat om Olof Palme

Alla som var något så när vuxna på 70- och 80-talen har någon sorts förhållande till Olof Palme. Han var både älskad och hatad som få politiker i vårt land. Ingen annan fick liksom plats. Att han hade denna totalt dominerande roll berodde inte minst på hans talekonst. Att höra honom tala, helst inför en positivt inställd publik som en socialdemokratisk kongress, var en upplevelse, ungefär som en riktigt bra teaterpjäs.

De flesta böcker som hittills skrivits om Olof Palme har författats av personer som hade starka känslor för honom, antingen positiva eller negativa, vilket påverkade deras böcker, medvetet eller omedvetet. Nu har professor Kjell Östberg vid det samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola skrivit en bok om den senare delen av Olof Palmes liv, När vinden vände. Han har ett mer avspänt förhållande till sin huvudperson.

Kjell Östberg har tidigare skrivit en bok om Olof Palmes liv innan han blev statsminister, I takt med tiden, en bok om en fantastisk karriär, om en person som redan vid mycket unga år hade de rätta kontakterna och var mycket framgångsrik även internationellt. När Olof Palme blev statsminister hade han unika kunskaper och erfarenheter. Han kunde redan från början lägga in den högsta växeln.
Sverige stod då 1969 på toppen. Landet var ett av de rikaste i världen och ledande på flera områden. Socialdemokratin hade haft regeringsmakten så länge någon kunde minnas och hade egen majoritet i riksdagen. Ekonomin var lysande och det såg alltså ut som om Olof Palme trädde till i ett guldläge. Men det varade inte länge. Redan några månader efter det att han blivit statsminister utbröt den stora gruvstrejken som dominerade nyheterna i månader. Den blev inledningen till en radikalisering av den svenska politiken och gav Olof Palme stora problem.
Det visade sig också att den svenska ekonomin för första gången sedan andra världskriget började visa tecken på att sakta av. Och Olof Palme fick uppleva att partiets situation i riksdagen blev allt svårare på grund av valförluster. Han drabbades av den så kallade jämviktsriksdagen, där han fick den föga avundsvärda uppgiften att lotsa igenom sina förslag i en riksdag där man riskerade lottning. Men han klarade också den uppgiften väl och lyckades i allmänhet få en rejäl majoritet för sin politik.

Men så kom valnederlaget 1976. Och till allmän förvåning lyckades de borgerliga sitta kvar även efter valet 1979. Olof Palme fick sex år i opposition, vilket han tyckte var förfärligt. Han var en person som ville se resultat. Och hans sista regeringsår 1982 - 1986 kantades av misslyckanden och affärer. Det var Geijeraffären, IB-affären, Pomperipossa, Fermaffären och Harvardaffären, för att bara nämna några. "Trött, trött," skriver Kjell Östberg. Efter 1980 var Palme inte längre oomstridd ledare ens i sitt eget parti
Bokens titel, När vinden vände, beskriver väl Kjell Östbergs syn på Palmeåren. Det började bra men slutade med katastrof, ett mord. Kjell Östberg vet lika lite som någon annan vem som mördade Olof Palme, men boken innehåller en utförlig beskrivning av alla de missar som regeringen och polisen gjorde under utredningen av mordet.
Författaren skriver att Olof Palmes första regeringstid innebar den mest omfattande reformperioden i svensk historia. Men han gör försiktigtvis ingen utvärdering av den eller av orsakerna till att vinden vände för Sverige.

Kjell Östbergs bok är förhållandevis lättläst trots sitt format (421 sidor) och ger en nyanserad bild av Olof Palme som person och hans politik, både hans negativa och positiva sidor. En lysande talare med en ovanligt förmåga att vara i takt med tiden. Men också ibland en elak debattör, som inte drog sig för att ljuga och tricksa när han tyckte det behövdes och anpassa budskapet efter åhörarna. En framgångsrik resultatpolitiker men också den första socialdemokratiska statsministern som förlorade ett val i modern tid.
När vinden vände är utan tvekan den hittills bästa biografin om Olof Palme.

Nyanserat om Olof Palme

Kjell Östberg ger i biografin När vinden vände en nyanserad bild av Olof Palme, både av hans person och hans politik, skriver Gunvor Hildén.