Nyanserat om offrad frihet

Vi ses snart, älskling, säger Karins pojkvän John när han går till jobbet på morgonen. Men hon vet att det inte alls är säkert att hon kommer att få se honom igen. John har inget vanligt Svenssonjobb: han är en yrkesförbrytare.
Med jämna mellanrum försvinner han under en eller flera veckor, när han och hans gäng skall utföra en stöt. I väntan på att han skall komma tillbaka vandrar Karin omkring i det dyra, nybyggda huset som John gav henne i present på alla hjärtans dag, och funderar över sitt liv och de val hon gjort. Hur hamnade hon egentligen här? Vad var det som fick henne att förälska sig i en kriminell?

Karolina Ramqvists nya roman, Flickvännen, handlar om en kvinna som väljer att blunda när hennes pojkvän bryter mot lagen. Och, vilket känns minst lika provocerande, som väljer beroende framför frihet, och materialism och bekvämlighet framför självförverkligande. Karin är vad hon själv kallar hemmafru, och tillbringar sina dagar med att pyssla med sitt utseende, motionera och sola. Hon bläddrar i glansiga veckotidningar och umgås med de andra gangstrarnas flickvänner och fruar. Och det är tillräckligt för henne. Hon har visserligen vaga planer på att studera, men i grunden vill hon inget annat än detta: att leva i sitt fina hus, och vara Johns flickvän.

Det är ett både känsligt och nyanserat porträtt som Karolina Ramqvist tecknar av Karin. I stället för att bli en brackig bimbo framstår hon som en ganska vanlig tjej, som av någon anledning kommit att leva ett ovanligt liv. Vad som är än mer anmärkningsvärt är att hon inte framställs som något offer. Ramqvist väljer att göra Karin till en vanlig medelklassflicka. I hennes bakgrund finns inga traumatiska barndomsupplevelser, misshandlande pojkvänner eller missbruksproblem som kan förklara varför hon blivit den hon blivit. Och i motsats till vad alla tror drömmer hon inte om att "rädda" John. Hon ser med oförståelse på dem som varnar henne för att han aldrig kommer att förändras - för varför skulle hon vilja ändra på honom?

Samtidigt är Karin inte blind för det mörker som finns i John, och i det liv de delar. Deras värld är full av våld, droger och rädsla, och det är uppenbart att varken hon eller John mår särskilt bra. Han drabbas av depressioner och posttraumatisk stress, och själv får hon ångestattacker och lider av ätstörningar. Hon har förlorat alla sina gamla vänner, och hennes mödrar och systrar har brutit kontakten med henne eftersom de inte kan acceptera hennes val av pojkvän och livsstil. Och bakom handfatet i badrummet har hon tejpat fast en karta med p-piller som hon tar i smyg. John vill ha barn, men Karin tvekar - för hur skulle hon låta ett barn växa upp i en sådan miljö?
Så formar sig Flickvännen trots allt till en berättelse om självbedrägeri och livslögner. Syftet med Karins monolog tycks framför allt vara att övertyga henne om att stanna kvar hos John.

Flickvännen är en tankeväckande roman, som griper tag och berör. I stället för att provocera med något slags antifeministisk skräckvision gör Karolina Ramqvist ett ärligt försök att komma under huden på Karin och hennes vänner, och förstå vad som driver dem. Till och med de mest vulgära maffiabrudarna skildras med värdighet och integritet, och utan förakt eller löje. Det är fint gjort.

Däremot lyckas hon aldrig svara på den fråga som driver hela romanen - vad är det som får en kvinna att välja en sådan man, och ett liv i en gyllene bur? Som läsare har man lite svårt att acceptera att det bara var för att hon ville ha någon som "kunde ta hand om henne" som fick Karin att börja dejta kriminella. Men eftersom hennes förmåga till självinsikt är begränsad får man inga djupare förklaringar, och porträttet av henne känns i slutändan ganska ytligt - eller åtminstone ofullständigt. En person som lyser med sin frånvaro i romanen är till exempel Karins pappa. Förmodligen hade det blivit en ännu starkare roman som Ramqvist förmått lägga lite mer mellan raderna i Karins monolog, och fått läsaren att se samband som hon själv inte är medveten om.
Men Flickvännen är ändå en läsvärd roman, framför allt för att den ställer frågor som genusdebatten gjort näst intill omöjliga. Handlade inte feminismen om att få göra vad man vill, frågar Karin sin mamma. Och om en kvinna nu vill låta sig försörjas av en man, skall hon behöva skämmas för det?
Det är också en roman som, lite oväntat, öppnar för igenkänning. Man behöver inte vara lyxhustru i guldbikini för att veta hur det känns att vara beroende av en man, eller vad det innebär att offra frihet och självständighet för trygghet och kärlek.

Nyanserat om offrad frihet

Karolina Ramqvists i dag utgivna roman Flickvännen är en berättelse om självbedrägeri som griper tag och berör, skriver Catrin Ormestad.