Nyanserat om en medelmåttig svensk poet

Ibland är det verkligen en lisa att läsa en gammaldags hederlig litteraturhistorisk monografi, som berättar om en diktares liv och skrivande utan att ge sig in i några diskussioner om metafiktiva, intertextuella eller dekonstruktiva fenomen. En sådan bok är den om Sten Selander, hans lyrik, kritik och essäistik, som uppsalaprofessorn Bengt Landgren just utkommit med. Här får man helt enkelt veta vad, hur och varför Selander skrev under de fyra decennier då han tillhörde de åtminstone relativt tongivande på parnassen, visserligen hela tiden lite B-klassad av åtskilliga kolleger och bedömare men ändå känd, såld, citerad och ansedd som representativ för breda strömningar i samtiden.

DE FLESTA I EN medelålders generation har nog inför namnet Selander vaga minnen av blitt klangfulla rader om att spela kula eller vara bondestudent. Det var vackert och lättfattligt rimmat som hos de stora 90-talsföregångarna, snarare lågmält idylliskt än färgstarkt romantiskt. Landgren slår ingalunda sönder denna traditionella bild av medelsvensk hygglighet och flärdfri vidareutveckling av gängse lyriska grepp. Men han ger genom sin lugna och sakliga redovisning och analys av Selanders dikter och recensioner en mycket mer nyanserad bild av författarskapet och dess utveckling. Dispositionen är huvudsakligen kronologisk men ibland också tematisk, enstaka upprepningar kan då vara svåra att undvika men helhetsbilden blir tydlig och utan vita fläckar.
Selander var infödd stockholmare, med en far som var regementsläkare och bakteriolog, utåtriktat energisk och ekonomiskt framgångsrik men långtifrån nykterist och minst lika auktoritär som genomsnittet på den tiden. Sonen visade alltid stor respekt för sin far, och det är föga förvånande att han börjar sin bana som utpräglat konservativ och gentemot demokratiseringen och den allmänna samhällsutvecklingen tydligt kritisk person; det märks både i hans tidiga diktning och i privata uttalanden. Under första världskriget håller han som flertalet högermän starkt på den tyska sidan. På 20- och framför allt 30-talet glider han en smula mot "mitten"; han dämpar sin tidigare nästan fysiskt påtagliga olust inför folk ur arbetarklassen och skriver en kantat till riksdagsjubileet som försöker betona allt som förenar hela folket. Samtidigt tar han klart avstånd från inte bara kommunismen utan så småningom också från fascism och nazism.
Hans konservatism, som bygger på flera av de vanliga grundpelarna - monarkin, traditionen, nationalismen, men däremot inte alls på någon religiös tro eller kyrklighet - får humanistiska och demokratiska förtecken i stället för de tidigare militanta och elitistiska. Mot slutet av sitt liv tycks han glida en liten bit tillbaka åt höger, men han var varken någon partigängare eller kappvändare. Både litterärt och ideologiskt var han rätt nära släkt med Heidenstam och Karlfeldt; han var urstockholmare men drogs till bondesamhället, hade ovanligt stora inkomster men dåligt sinne för ekonomi och förfasade sig över krassa affärsmän och krämarsjälar.

BENGT LANDGREN räds inte att förtydliga bilden av Selanders tankevärld och utveckling genom fylliga citat ur dikter och recensioner. Mellankrigstidens poetiska klanger låter fortfarande inte så illa; Selanders smidiga och ändå inte lättköpta rimmande och val av nyckelord låter kanske varken antikt eller modernt men är inte så litterärt förlegat som många gärna vill tro. Landgrens egen stil ligger inte så långt från Selanders; han introducerar också ett och annat nytt eller nygammalt ord, som "instruktiös" och "nybrytande". En viss nytta har han nog haft av en otryckt licentiatavhandling om Selander, av Anders Billger. Här och var skymtar polemik mot andra forskare, särskilt Martin Kylhammar, som i sin bok "Sten Selander. En borgerlig intellektuell" tycks överbetona Selanders dragning åt det liberala hållet på 30-talet och hans miljöpolitiska radikalism. Han var nog snarare representativ för det som somliga velat kalla "grönhöger", en hållning som vill bevara naturen mot utplundring men samtidigt i allt väsentligt är värdekonservativ, som vill känna att "alla de döda före oss inte ska ha levt förgäves".
Till denna position bidrog säkert att Selander också var naturvetare; han disputerade på växtlivet i Lule lappmark och blev docent i växtbiologi i Uppsala. Den sidan av hans liv spelar mindre roll i Landgrens bok men skymtar ändå där så behövs; detsamma gäller det rena privatlivet - Selander var ofta sjuk och växlade mellan perioder av apati och andra av mycket stark produktivitet.

SOM DIKTARE OCH människotyp var Selander ett tacksamt mål för elakare pennor av t.ex. den instinktivt aristokratiska och mondänt radikala typen. Stig Ahlgrens ord att Selander var "tråkig som en påstigande i Alvesta" satte outplånliga spår hos både Selander och allmänheten. I viss mån kan något liknande sägas om de konservativa idéernas ställning i Sverige i dag. Ingen vill riktigt kännas vid dem för att inte bli utsatt för ett liknande nålstick. Ett slags vag men riktningsgivande vane- och/eller värdekonservatism finns nog hos rätt många människor men den artikuleras sällan lika frejdigt och självmedvetet som på t.ex. 20-talet eller för den delen av andra riktningar i vår tid. Ett undantag är en rad röster i tidskriften Axess, som tycks vilja ta ställning för nästan precis samma livs- och samhällssyn som dåtidens Sten Selander. Det finns åtskilligt att invända mot den, men det är ändå bättre att känslor, stämningar och idéer som somliga ärligt uppfattar som bra för samhället kommer öppet fram i stället för att man smusslar med dem av rädsla för överlägsna motståndare.
Som inslag i en sådan ständig vakthållning mot intellektuell inavel och kotteribildning fyller Bengt Landgrens Selanderbiografi också en roll.

Nyanserat om en medelmåttig svensk poet

Uppsalaprofessorn Bengt Landgren har utkommit med en biografi över poeten och litteraturkritikern Sten Selander. Bilden av Selander som en tråkig eftersägare revideras och nyanseras, konstaterar Tore Winqvist.