Nyanserat om Afghanistan

Afghanistan är ett av jordens fattigaste, farligaste och politiskt mest omstridda länder, vacklande mellan medeltida barbari och nutida livsstilar på gott och ont. Ska våra femhundra svenska ISAF-soldater stanna kvar där för att försöka bidra till fred och utveckling, eller ska de - som Lars Ohly med flera vill - lämna landet i sticket, det vill säga i praktiken i talibaners och möjligen andra krigsherrars våld?
En som varit där som diplomat, lärt känna landet och bestämt råder oss att stanna är 40-åriga Diana Janse. Hennes kombinerade reportage- och dagbok En del av mitt hjärta lämnar jag kvar ger åtskilligt av de bakgrundsfakta som behövs för att omvärlden ska kunna ta ställning. Man får egentligen inte veta så mycket om själva UD-arbetet på plats, hur man skriver rapporter etc, men desto mer om hur det känns att vara svensk och kvinna i denna ytterst manschauvinistiska miljö.

Janse skriver rappt och ledigt, nästan lika livfullt men inte lika psykologiskt inträngande som Åsne Seierstad. Hon är förbluffande öppen och kritisk om relationerna till föräldrar, f d sambo och chefer - de senare kan hon kalla "ogin gubbe" som "motarbetar mig" eller "dryg fetlagd man", och säkert bränner hon många broar för att kunna vara lika uppriktig som till exempel Carina Rydberg eller Maja Lundgren. Även om det säkert kan vara sårande och etiskt problematiskt förstärker det också trovärdigheten i själva reportagetexten. Janse döljer inte heller sina egna svagare sidor - en viss dragning till flärd, äventyr och kaxighet. Men hennes syn på det land där hon tjänstgjorde 2004-2006 är balanserad och vettig, varken revolutionärt romantisk eller cyniskt uppgiven.

En grundbult i det afghanska eländet är givetvis det uråldriga kvinnoförtrycket, där våld, rättslöshet, burkor, brudhandel och en sexuellt grundad maktfixering hänger samman i en ond cirkel. Janse ger glimtar av sönderslagna eller kuvade flickor och hustrur, ur en relativt skyddad västerländsk synvinkel. Den andra stora roten till mycket ont är förstås narkotikaodlingen, som svarar för en stor men också i den här boken rätt osynlig del av landets BNP. När presidentens bror öppet utpekas som den störste knarkbossen är det rätt svårt att räkna med ett normalt fungerande rättssamhälle.

Korruptionen och vanstyret uppfattas nog ändå som ett mindre ont än en fanatiskt islamistiskt diktatur. Att förändra det afghanska samhället till något slags reell demokrati är en oerhört svår uppgift, som kräver uppoffringar, envishet och diplomati av framför allt västvärlden. Att i stället lämna afghanerna åt sitt öde bara därför att man inte gillar den tyngsta maktfaktorn i sammanhanget, USA, är typisk populism. Solidaritet innebär faktiskt beredskap att riskera bekvämlighet och kanske liv för andra människors eller folks skull.

Nyanserat om Afghanistan

Händelseutvecklingen i Afghanistan, med två dödade svenska soldater, aktualiserar frågan om svensk närvaro i landet. Diplomaten Diana Janse skriver balanserat om situationen, anser Tore Winqvist.