Nyanserad debutroman om alzheimer

Att alzheimer är de anhörigas sjukdom är något av en klyscha, men det gör det inte mind­re sant, och det är något som man ofta kommer att tänka på då man läser litteraturkritikern och kulturjournalisten Marie Petersons debutbok, Du tror du vet allting.Det är en berättelse som placerar sig i den värkande skärningspunkten mellan en dotter, en mamma och hennes alzheimer. I bokens början har sjukdomen redan brutit ut, men är ännu under kontroll. Siv har börjat glömma ord och uppträder förvirrat, men hon kan fortfarande bo kvar hemma. Dottern Marie och hennes systrar vet emellertid att det bara är en tidsfråga innan detta kommer att förändras. En läkare liknar sjukdomsförloppet vid en trappa som oåterkalleligen leder nedåt, steg för steg, mot det oundvikliga slutet. Alzheimer är en dödlig sjukdom. Hur kan man dö av en demenssjukdom, undrar Marie. Glömmer man bort att leva?Det dröjer heller inte länge innan Siv blir så dålig att hon inte längre kan klara sig själv och döttrarna ordnar en plats på ett vårdhem, trots att Siv vildsint motsätter sig flytten. Hennes vistelse där blir prövande för dem alla, inte minst för Marie som kastas mellan skuldkänslor, vrede, sorg, ömhet och trötthet, allt medan den obevekligt framskridande sjukdomen utplånar de sista resterna av moderns gamla personlighet.Nya och oväntade perspektivDu tror du vet allting är en närgången och inkännande skildring av alzheimerns påfrestningar för de anhöriga. I en rak och enkel, chosefri berättarstil följer Marie Peterson den unga kvinnans kamp för att hantera förlusten av sin mamma, medan hon ännu lever. Det är en nyanserad och känsligt genomförd berättelse som ibland öppnar nya och oväntade perspektiv på sjukdomen.Trots att Marie Peterson beskriver alzheimerns konsekvenser som nog så förödande kan hon också se att den för något gott med sig. I takt med att modern behöver mer och mer hjälp med sina vardagliga bestyr kommer hon och dottern allt närmare varandra. Till en början är det också som om sjukdomen för med sig en ny uppriktighet. Alzheimern river moderns vanliga försvarsmurar och dottern kan äntligen få ett svar på alla de frågor som ald­rig kunde ställas när modern var frisk.Det känsliga ämnet till trots är Du tror du vet allting långt ifrån någon eländesskildring. Det är en stundtals riktigt skruvad berättelse, tragikomisk och humoristisk. Porträttet av Siv är både fantastiskt och förfärande, tecknat i grälla färger. I boken finns många sorglustiga episoder, som när mamman lagar korv Stroganoff med hammare eller då hon ramlar ned i frysdisken i snabbköpet, och även om skrattet fastnar i halsen kan man inte låta bli att tycka att det finns ett slags skönhet i all denna galenskap, att det är något vackert med en människa som är så hämningslös, så fullständigt fri från alla sociala konventioner, all förmåga till självreflektion. Marie Peterson har modet att beskriva alzheimern som sorglig och skrämmande, men också praktfull och på sitt sätt underbart befriande.Reducerad till en kuriositetDu tror du vet allting hade dock förmodligen blivit en starkare roman om man fått en klarare bild av vem Siv var innan hon blev sjuk. Marie säger visserligen att kontrasten är fruktansvärd, och man tror henne, men känner det aldrig. Eftersom man aldrig får någon normal fond att förankra den överflödande och lätt absurda sjuka Siv i, är hon hela tiden nära att reduceras till en kuriositet, en grotesk och närmast surrealistisk clown, som det inte bara är svårt att känna något medlidande för, utan som knappt ens känns mänsklig.Ytterligare ett problem är att dotterns förhållande till modern redan före sjukdomsutbrottet var komplicerat. Marie har knappt några positiva minnen alls av sin mamma, som i stället genomgående framställs i en gåtfull och tämligen osympatisk dager. Samtidigt som Marie Peterson därigenom undgår risken att bli sentimental, går hon onekligen miste om en tacksam dramatisk effekt.Du tror du vet allting är dock en läsvärd roman. Marie Peterson är en klarögd och osentimental iakttagare av det kaos som följer i demenssjukdomens spår, och hennes bok är full av fina och gripande detaljer. Det är en öppenhjärtig, ibland hänsynslöst utlämnande, berättelse som obesvärat pendlar mellan en naken och avskalad känslosamhet och en kyligt analyserande distans. Förmodligen är det inte bara det enda sättet att skriva en bok om alzheimer, utan också att genomlida den som anhörig.