Omslagsbilden på Lotta Muths novellsamling Tonar ut i vitt visar ett platt landskap i gråvitt som signalerar ändlöshet, tomhet och kyla. Den kunde vara en illustration till den inledande novellen Som om det skett en uttunning. ("Vägen sträcker ut sig framför dem som en oändlighet. En oändlighet kantad av gräs. Allt är platt, bara gräset, telefonstolparna och horisonten där framme som en kant att falla över. Vägen är inte ens dragen i kurvor. Som om avstånden blivit övermäktiga.").
Samma gråvita ton vilar emellertid över hela samlingen. Bland de sju novellerna handlar påfallande många om ensamhet i tvåsamheten och om människor som befinner sig i ett slags inre vakuum. Vardagliga scener ur deras trassliga liv fryses in som små filmklipp.
För paret Carro och Tobias i den ovannämnda novellen är deras resa genom Kanada egentligen en färd allt längre bort från varandra. Bakom den loja semesterstämningen döljer sig den gemensamma tillvarons meningslöshet; ett eventuellt uppbrott anas i fjärran - eller också inte ...
Novellen som är både den längsta och den mest genomarbetade i samlingen rymmer också en betraktelse över vår tids Facebookmentalitet. Varför reser man till avlägsna platser om inte för att kunna skicka "vi har varit här"-vykort till vänner och bekanta? (Och vilka är ens riktiga vänner egentligen?) Är det i nuet man färdas eller med siktet redan inställt på hur intrycken och bilderna ska sorteras och visas upp efter hemkomsten?
Novellen Lek är en koncentrerad berättelse skriven med psykologisk skärpa. Titelns lek är för huvudpersonen ett sätt att hantera sin märklige pojkvän som hon inte verkar kunna frigöra sig ifrån. Ett hot om våld ligger under ytan. Inte heller denna historia får en upplösning, vilket ger mig som läsare en kväljande känsla.
I novellerna Scirocco och Jerhard är huvudpersonerna barn; den allvetande berättaren har full tillgång till deras tankar. Även i dessa berättelser är det som inte sägs eller förklaras viktigast. Här får barnen hävda sin plats i vuxnas svårbegripliga och självupptagna värld. Men det är novellen Regn som i mitt tycke utgör samlingens höjdpunkt. Historien om det gamla paret där huvudpersonen vårdar sin Alzheimersjuke man Axel får ett både oväntat och mycket dramatiskt slut. Också här är Muths sparsamma och avskalade berättarstil hennes främsta styrka.
Sett i sin helhet är hennes debutsamling finstämd och läsvärd, även om Metall och Hunger inte riktigt håller samma kvalitet som de övriga novellerna. I Hunger anar jag ett frö till en större berättelse om skeva människoideal, självbespegling och ensamhet men i nuläget förmår berättelsen inte att engagera mig. Så är också fallet med Metall: skildringar av misslyckade liv blir inte per definition bra litteratur.
Kortprosa är till sin karaktär lämpad för att skildra ögonblick och närbilder och Muth visar att hon behärskar novellen som konstform. Hon lyckas avbilda det vardagliga ur nya och överraskande synvinklar.