”Varje ängel är fruktansvärd.” Hur så? kan man undra. Uppenbarligen står vi inför något helt annat än söta bokmärkesamoriner eller bevingade skyddsandar i vita skjortor. Det rör sig heller inte om den straffande ärkeängeln Mikael med svärd i hand eller den som i Uppenbarelseboken blåser i domedagsbasun. Här är det väsen som redan genom sin ”starkare närvaro” hotar att förinta den människa som de ”sluter till sitt hjärta”.
Om dessa på en gång hänryckande och livsfarliga varelser handlar ett av 1900-talets främsta poetiska verk, Rainer Maria Rilkes Duinoelegier. Denna svit om tio ganska långa dikter har blivit föremål för otaliga mer eller mindre djupsinniga utläggningar samt flera försök till översättning. Enbart på svenska föreligger det tre fullständiga versioner. Den senaste, nyligen utkomna, är utförd av Camilla Hammarström, själv poet med flera diktsamlingar bakom sig. ”Försök” kallar jag den och så måste även föregångarna betecknas. Det tyska originalets språkliga kraft är oefterhärmlig – som fallet är med all framstående lyrik oavsett språk.
På ett plan kan änglarna fattas som symboler för en överväldigande poetisk inspiration av det slag Rilke drabbades av när han 1912 gästade slottet Duino vid Adriatiska havet. Under en promenad längs kusten kom den över honom, och under de följande dagarna skrev han som på diktamen de första elegierna. Men det skulle dröja tio år innan han tack vare en ny våg av inspiration förmådde fullborda verket. Det metapoetiska perspektivet – poesin som nyckeln till förståelse av hela världsförloppet – är en sida av elegierna som Camilla Hammarström framhäver i sin efterskrift. Och det är lätt att hitta bekräftande citat. I den nionde elegin till exempel heter det: ”Jord, är det inte just det du vill: osynlig / återuppstå i oss? – Är det inte din dröm / att en gång bli osynlig?”
Om man överbetonar det metapoetiska reducerar man emellertid elegierna till diktarens självbespegling. Det är i en vidare, existentiell innebörd som deras storhet ligger, och tydligast kommer den till uttryck i nummer åtta, som börjar:
Med alla ögon ser kreaturet
det öppna. Bara våra ögon är
som bakvända och helt inställda på att
hindra och inhägna dess fria utblick.
Två ord kräver förklaring. ”Kreaturet” översätter Hammarström originalets ”die Kreatur”, vilket lite olyckligt kan föra tankarna till boskap. ”Kreatúren”, med betoning på tredje stavelsen, är den exakta men ålderdomliga svenska motsvarigheten, som i aposteln Paulus tal om ”kreaturens suckan”. I sin tolkning från 1967 väljer Erik Lindegren en medelväg, ”allt kreaturligt”, vilket kommer närmare den bokstavliga meningen: ”skapelsen”. Rilke ställer människan i motsats till allt annat skapat liv. Det som skiljer henne, och samtidigt utgör hennes adelsmärke och förbannelse, är tidsmedvetandet och därmed insikten om vår dödlighet. ”Det öppna” är den av tidens dimension obegränsade existensen.
I fortsättningen beskrivs hur människan redan som barn får sin blick förvänd och fångas i självmedvetandets fälla. Så blir hennes liv från första stund en vandring mot döden. Eller som det med en minnesvärd formulering heter i slutraden: ”så lever vi och tar oupphörligt avsked”. ”Oupphörligt” bryter tyvärr den regelbundet jambiska metern som är så viktig för det retoriska slutfallet. Lindegrens ”så lever vi och tar beständigt avsked” följer däremot smidigt originalets ”so leben wir und nehmen immer Abschied”.
Så kan man nagelfara Hammarströms tolkning och finna både fel och förtjänster. Lovvärd är hennes strävan bort från stelt ålderdomliga tonfall. Som hon så riktigt påpekar måste de stora klassikerna ständigt nyöversättas för att hållas levande för nya generationer läsare. Lite slarvig är hon ibland med sakuppgifterna i efterskriften, som verkar bygga på halvt missförstådda andrahandskällor. Så till exempel påstår hon att det var Duinos härskarinna som upplät slottet Muzot i Schweiz åt Rilke så att han där kunde fullborda sin svit. Den gången var det en annan välgörare, finansmannen Werner Reinhart.
Men ibland fångar Camilla Hammarström utmärkt den rilkeska diktionen, som i början av den tredje elegins invokation av könets dunkla makt: ”En sak är att besjunga den älskade. En annan, o ve, / den förborgade, skuldtyngda flodguden i blodet.” Hans mytologiska namn är Neptunus. Ett annat namn är den blinda driften som vill trotsa döden genom att skapa nytt liv. Att dikta är enligt Rilke en analogi till att skapa liv. Vad är då poesiöversättning? Ett slags barnmorska?