Ny höjdpunkt hos Nesser
Håkan Nessers i dag utgivna, nya kriminalroman En helt annan historia är en av detta författarskaps allra bästa böcker, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Det finns underströmmar i Håkan Nessers roman som har med hela den mänskliga existensen att göra.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tankarna löper gärna iväg till dessa ofta på ett avancerat intellektuellt plan förlagda aktiviteter vid läsningen av Håkan Nessers nya bok En helt annan historia. Den numera New York-baserade, som det står i ett till kulturredaktionen nyligen inkommet pressmeddelande, före detta Uppsalaförfattaren har med sin i dag utgivna kriminalroman fullbordat andra delen i den pågående kvartetten om Gunnar Barbarotti. Den som hunnit läsa upptaktsboken Människa utan hund känner honom redan. Barbarotti är en medelålders frånskild trebarnspappa, kraftfull och resolut. Både i andlig och fysisk bemärkelse. Det senare får en journalist från Expressen känna på, när denne bryskt avvisas från dörren till Barbarottis lägenhet. Men det är inte bara en påflugen kriminalreporter som knuffas nedför trappan. Det finns i Håkan Nessers roman i stort ett avståndstagande från kvällstidningsjournalistiken överlag. Den som infantiliserar hela befolkningen, som har satt ytligheten i system och som vinklar alla nyheter helt efter eget skön för att manipulera läsarna och höja lösnummerupplagan.
Bra rutet, skulle man kunna säga om Håkan Nessers samhällskritik i den nya boken som också innefattar medias benägenhet att inte skilja mellan anmälan, som blivit ett verkningsfullt maktvapen, och ett faktiskt begånget brott. Den bästa kriminallitteraturen som skrivs just nu är den som använder thrillerformen för att skapa opinion kring angelägna samhällsfrågor. Håkan Nesser håller fanan högt i detta avseende. Men han är också en språkkonstnär av rang. I sina bästa stunder bygger hans berättelser på en detaljskarp fantasi, som har sin motsvarighet i avsnitt där språket är som klaraste källvatten. Med sin nästan 600 sidor tjocka roman har han skrivit en bok som räcker länge. Förmodligen var den ännu mera omfångsrik på manuskripstadiet, eftersom man på några ställen undrar om här inte funnits avsnitt, som helt frankt lyfts ut av förläggaren.
Den som har den förra romanen i färskt minne kommer också ihåg Kymlinge, den västsvenska ort där Barbarotti är verksam. Den är belägen någonstans i trakterna mellan Vättern och Göteborg. Dock skall det sägas att skyn ovanför polishuset i Kymlinge är ett inklipp av himlen över Uppsala med skränande kajflockar på hösten. Och ån, som flyter genom staden, har stora likheter med hur vattnet brukar uppföra sig och se ut där det rinner under Västgötaspången. Också Barbarottis kärleksliv och relation till barnen återkommer som ledmotiv i den nya boken. Liksom böjelsen för förtroliga samtal med Vår Herre. Även om Nessers egen uppväxtstad är Kumla, är det inte långsökt att se hur sneglandet på Örebroförfattaren Hjalmar Bergman burit frukt. Den farmor som förekommer i den dagsaktuella romanen har däremot inga som helst likheter med Bergmans krutgumma.
Frågan är om Håkan Nesser ens i de allra bästa böckerna i Maardamsviten nått upp till den höga nivå som han uppvisar i En helt annan historia. Så här underfundigt finurlig har han knappast varit tidigare när det gällt att skapa en intrig, som sätter myror i huvudet på läsaren. Att läsa hans roman inbjuder till en tävling med poliserna i Kymlinge och deras förstärkning både från Göteborg och från Rikskrim för att se om man kommer på gåtans lösning före dem. Så mycket kan kanske sägas att den som har en uppövad litterär sensibilitet har ett litet försteg. Och vad Nesser dessutom åstadkommit med sin nya bok är ingenting mindre än en handledning i konsten att skriva en deckare.
De allra bästa sidorna hos Håkan Nesser brukar finnas när han tillåter sig att en smula reflektera över livets gång och tillvarons mening. Det sker vid några benådade tillfällen den här gången. Det är heller inte svårt att iaktta att Nesser, som läst filosofi i Uppsala, känner till Ockams rakkniv som ett av de bästa tankeinstrumenten när det gäller kniviga problem. I varje fall ansågs denna skalpell mycket verkningsfull fortfarande på framlidne professor Marc-Wogaus tid, då denne innehade lärostolen i teoretisk filosofi.
När Håkan Nesser 1998 tilldelades Lundequistska bokhandelns litteraturpris var det för mästerverket Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Det är inte utan att den nya romanen stundvis når upp till samma nivå som denna höjdpunkt i författarskapet. Och det har med bokens försoningstanke att göra. Här finns dessutom spår som otvetydigt leder till PO Enquists diktning. Det vore mycket orättvist mot Nesser att hävda att hans böcker enbart följer det gängse mönstret i kriminalboksgenren med raffel och pang-pang. Där förekommer samtidigt något slags bearbetning på ett undermedvetet plan av frågor, som har med hela den mänskliga existensen att göra. Men det är nog, när allt kommer omkring, en helt annan historia.
Hur som helst är det svårt att inte bli djupt imponerad av Håkan Nessers nya thriller. Den sätter mottagarens spårsinne på prov, man läser och förundras, blir överraskad och inte minst tagen av den spännande intrigen. Låt vara att poliser kanske inte är några personer med ett särskilt intressant själsliv, om man nu skall dra alla över en kam. Håkan Nesser är dock en författare med förmåga att nå betydligt längre än så. Med sin mångbottnade bok om en gäckande seriemördare har han gjort sig förtjänt av många läsare.
Håkan Nesser: En helt annan historia
(Albert Bonniers Förlag)
(Albert Bonniers Förlag)