"Nu behöver man inte gå på känn"

Efter att ha läst den bok som heter just Danmarks socken har jag fått veta mycket, som jag hittills bara gissat mig till. Varifrån alla väldiga stenformationer kommit, till exempel, och varför jag ibland tyckt mig vandra på en sandig havsstrand.

I kapitlet om Bergsbrunna skriver Gunnar Olsson att de första kobbar, som stack upp ur havet, sedan inlandsisen lämnat området omkring 7700 f Kr var de högsta punkterna i Lunsen. I kapitlet ”Nåntuna under 700 år” berättar Eric Read att området kring Nåntuna var täckt av vatten fram till år 1000 f Kr.

Varifrån kommer då namnet Danmark?  Har det med vårt grannland att göra? Inte alls. Namnet betyder ”gränsskogen vid sankmarken”, en träffande benämning.

Till bokens förtjänster hör också illustrationerna: de färggranna kartorna över landskapet i då- och nutid och fotografierna, som visar socknens runstenar, dess gårdar och några av de människor som levt där.

I Nåntuna gård nummer fyra bodde på 1800-talet familjen Lagerstedt. En av sönerna hette Volmar. Hans öde fascinerar mig. Han beskrivs av Carin Uhr i kapitlet ”Hvilan med omnejd i gångna tider” som lärd och världsfrånvänd. 

Hans huvudämne vid universitetet var arabiska och hans specialitet att översätta den skotske skalden Burns dikter till svenska. Han blev en så kallad överliggare, bodde hemma livet ut och skrev dikter.  ”Den röda hanen” ur samlingen Åkervinda, ett riktigt pekoral, är en av de dikter, som återges i boken. Dikten syftar på branden i ladugården hemmavid, inte på eldsvådan i Danmarks kyrkby 1866, som man skulle kunna tro. Den ägnas för övrigt ett helt kapitel av Tomas Anderman.