Noveller med krypande obehag
Mirja Unges novellkonst får den övriga samtidslitteraturen att te sig hämmad och försiktig, konstaterar Catrin Ormestad.
Foto: Leif Hansen
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Boken består av sexton korta, kondenserade scener ur vardagen. Precis som i hennes tidigare böcker är det framför allt unga kvinnor med arbetarbakgrund, ofta av norrländskt ursprung, som Mirja Unge skriver om. På ytan är de starka och tuffa, men i själva verket är de sköra och sårbara och offer för såväl köns- som klassförtryck. I den nya boken får vi bland annat möta den unga kvinnan som en kväll får besök av sin bror som är på rymmen från psykvården, den personliga assistenten som följer med en rullstolsburen man till en fest, flickan som för första gången tar bussen till sina kusiner i Roslagen, och kvinnan som får syn på sin missbrukande bror i kassakön på Ica.
De flesta novellerna är korta och skissartade, inte mer än tunna prosafragment, och saknar i allmänhet intrig. Ofta är det möten som står i centrum, till exempel mellan en man och kvinna, far och dotter eller syster och bror. Relationen mellan en ung kvinna och hennes manliga släkting, oftast en far, men också en bror eller morfar, är ett tema som återkommer i flera av novellerna. De allra flesta är berättade i första person, i Mirja Unges karaktäristiska, talspråkliga stil, och många är uppbyggda kring dialoger, till exempel Du och jag bara, som i sin helhet utspelar sig vid ett köksbord där ett ungt par sitter och äter skorpor och dricker te och talar om kvinnans vänskap med en äldre man.
Trots att novellerna i allmänhet saknar en konventionell handling finns det en starkare dragning mot det dramatiska och spektakulära i dem än i hennes romaner. Flera av berättelserna innehåller dessutom groteska, mörkt komiska inslag. Till exempel historien om en gammal man i en norrländsk by vars hobby är att skjuta katter från sitt köksfönster, som en dag hittas död i sin fåtölj - äten till oigenkännlighet av sina katter.
Samlingens starkaste noveller är emellertid de där dramatiken utspelar sig under och mellan orden, där hisnande bråddjup plötsligt öppnar sig i det outsagdas eller antyddas luckor och tomrum. Det sker till exempel i Jul för fan som beskriver hur en ung kvinna besöker sin alkoholiserade pappa på julafton och i Apelsinerna, där en flicka gratuleras på sin artonårsdag av sin far med en hel korg full med paket, bestående av apelsiner inslagna i presentpapper. Drabbar som ett knytnävsslag gör också Det var igår bara, i vilken två tonårsflickor sakligt utbyter erfarenheter om att köpa ut sprit på skolbussen.
Dessa berättelser är fulla av "ord som var sådär att det låg en massa annat under dom", för att citera en av bokens kvinnliga protagonister. "Bakom varje ord låg något annat som det gällde att fatta och få tag i", konstaterar hon, och det är något som stämmer väl in på Mirja Unges prosa. Få författare arbetar så skickligt med ambivalenser och tvetydigheter som hon, och som läsare rör man sig genom hennes texter med ett krypande obehag, hela tiden med en känsla av att allt inte är vad det verkar, att något annat döljer sig under, bakom, bortom.
De stunder när Brorsan är mätt snuddar vid något stort är också när Mirja Unge vågar lita till språkets inneboende kraft och bara låter novellerna vila i orden. Det som gör hennes prosakonst så suverän är just språket, det knaggliga, sträva, honungslena, okynniga, bångstyriga, tjuriga, rebelliska, levande, dynamiska, talspråkliga flödet som forsar fram över boksidorna och får den övriga samtidslitteraturen att te sig hämmad, kastrerad och försiktig, och läsaren att undra vad tusan vi egentligen skall med grammatik till.
EN NY BOK
Mirja Unge
Brorsan är mätt
(Norstedts)
Mirja Unge
Brorsan är mätt
(Norstedts)