Nostalgisk sommar av saknad

Det var något med Grekland och ett flygplan. Sveskes föräldrar kommer inte tillbaka. Tur att mormor och morfar i alla fall finns kvar, liksom deras gård nära Köpenhamn, där Sveske och hennes lillebror tillbringar en sommar. Saknaden efter mamma och pappa är som ett järnföremål som någon stuckit in under hennes hjärta, men lindras något av havrevällingen med röd saft som hushållerskan kokar, utflykterna med mormor till hennes väninnor i stan, och av den grönvita klänningen hon får bära på gårdens traditionella Kohållarkalas.Danska Iselin C Hermanns i dag utgivna Träd sår sig själva är en ljus och skimrande barndomsskild­ring, genomsyrad av nostalgi och sinnlighet. Trots att det är sextiotal doftar miljöskildringen sekelskifte. Där finns en tjock, barsk morfar och en mormor som doftar lavendel, kor och hästar, en bod där man köper kaffe i lösvikt och där handlaren bjuder på karameller i en glasburk. Där finns den tjocka och lite kärva hushållerskan som luktar smör och vanilj och som säger upp sig varje gång hon får bannor för att ha serverat brännvinet kylskåpskallt, och det unga, vackra hembiträdet som bär hätta och dammvippa och vänslas med två av Sveskes morbröder. Brödbilen kommer varje fredag och på kvällarna lyssnas det på grammofonskivor i salongen.Förlusten må vara det bärande temat i Träd sår sig själva, men det är inte i första hand de försvunna föräldrarna som är skildringens nav, utan den borgerliga, lantliga idyllen som gått förlorad.Träd sår sig själva är en till synes rak och okomplicerad barndomsskildring, säkert berättad i monologform ur en liten flickas perspektiv. Men precis som i sina tidigare böcker, Prioritaire och Där månen ligger ned, planterar Iselin C Hermann en överraskning på de allra sista sidorna, som kastar ett delvis nytt ljus över berättelsen. Det är ett grepp som även i den nya boken tillför historien ett extra lager, men som också skapar problem med trovärdigheten i skild­ringen av barnets sätt att hantera förlusten av föräldrarna.Porträttet av Sveske känns inte heller alldeles helgjutet. Till exempel är det påfallande svårt att åldersbestämma henne. Å ena sidan tycks hon inte vara gammal nog för att begripa vad det innebär att åka på en chartersemester utomlands, å andra sidan är hon tillräckligt mogen för att ha erotiska fantasier om gårdens kodräng.Ibland retar man sig dessutom på flickans naivitet. Barn är inte så barnsliga, vill man flera gånger invända.Stundtals är dock skildringen imponerande träffsäker. Med sin klara, genomskådande blick ser Sveske rakt in i vuxenvärldens hemligaste skrymslen och avslöjar dess fåfänga, ensamhet och osäkerhet.Iselin C Hermann ger också en stark bild av barnets utsatthet och totala beroende av de vuxna, som i sin iver att skydda barnen ofta tycks ställa till med mer elände. En episod som fäster i minnet är till exempel när Sveske ber om en plastpåse (det nya materialet "plastic" har fortfarande nyhetens behag) eftersom hon vill spara lite av den goda, doftande sommarluften till vintern. Men den stränga hushållerskan säger nej — hon kan ju dra påsen över huvudet och kvävas! — varvid Sveske ger sig ut för att leta rätt på en på egen hand och blir inlåst i ett klädskåp där hon upplever en stark dödsångest.I Träd sår sig själva finns tillräckligt många liknande mörka stråk för att historien aldrig skall kännas övermäktigt söt eller sentimental.Att Iselin C Hermann har ett språk som är sensuellt och doftande, och en enastående förmåga att skapa levande miljöer har hon visat i sina tidigare böcker, men det är något som kommer ännu mer till sin rätt i den nya boken. Hon beskriver sommarluften så att man verkligen kan smaka den, och hushållerskans stora mjuka händer så att man nästan känner hennes armar omkring sig. Personteckningen är därtill präglad av en sådan värme och medkänsla att det är omöjligt att förhålla sig kallsinnig till boken.Träd sår sig själva är en fin liten roman, men framför allt ger den en aning om vilka storartade böcker Iselin C Hermann är förmögen att skriva.