Norsk humor med medkänsla

Norrmannen Lars Saabye Christensen fick för några år sedan en välförtjänt kritik- och publikframgång med sin mäktiga samtidsroman Halvbrodern, en sådan där rent klassisk episk fullträff som det brukar vara svårt att upprepa. Men det går ju att variera utgångspunkten och ambitionerna och välja en lite annan genre. Och det gör Saabye Christensen i den nya, betydligt kortare och skenbart mer avspänt skrivna Saabyes cirkus.
Skickligheten som berättare är emellertid densamma, och att historien är underhållande och lättläst utesluter ingalunda ett högst allvarligt syfte. "Saabyes cirkus" är genomsyrad av en underfundig humor, men där bakom skymtar en stark och smittande medkänsla med unga och gamla, kvinnor och män, alla vi som likt romanens f d cirkusartist och dess författargestalt sträcker sig efter det nästan ouppnåeliga och grubblar över hur vi skall undvika en katastrof.

Huvudpersonen är liksom författaren 13 år vid mitten av 1960-talet, han ser och förälskar sig i en röd elgitarr i en butik på fashionabla Bygdøy Allé, och börjar jobba som springpojke i en blomsteraffär efter skoldagen för att kunna köpa detta underverk. Det är förstås upplagt för diverse komiska förvecklingar, som Saabye Christensen lyckas presentera ur ett dubbelperspektiv: pojkens lite trumpet behärskade och samtidigt vidöppet receptiva syn på vuxenvärlden och den långt efteråt tillbakablickande författarens genomskådande och lätt vemodiga syn på sitt eget förflutna.
Det är färgstarkt och omväxlande, målmedvetet men ändå lekfullt skrivet. Rytmen skiftar mellan långa stycken med påfallande korta meningar och en dovt hotfull stämning och så ett avsnitt med långa vindlande meningar som faktiskt ökar tempot och ger en skymt av befrielse. Det unga blomsterbudets repliker i hemmet, i butiken och hos kunderna röjer en på ytan beskedlig och anspråkslös natur som ändå plötsligt kan exponera en okuvlig envishet för att inte säga sturskhet både gentemot den lite gammaldags fadern och den koleriske men egentligen hygglige blomsterhandlaren. Han är på en gång otaktisk och smart, vanlig och originell.

Världen och Oslo var förstås lite annorlunda för fyrtio år sen, men mobbningen var ungefär densamma; här som i nästan alla böcker är det alter egot som utsätts för "Putte Görings", den blivande halvkriminelles, översitteri. Annars lyser skoldagen mestadels med sin frånvaro; cykelbudsjobbet dominerar starkt den unge huvudpersonens tillvaro. Hur snabbt tonåringar kan glida ifrån varandra i intressen och samtalsämnen illustreras träffsäkert. En rad andra komiska utvikningar i kåserande stil skulle i och för sig kunna uppfattas som påklistrade, men de är samtidigt så roliga och infogade med ett så romantiskt ironiskt leende att man sväljer även dem med välbehag. Här finns anekdoter om sköldpaddan som simmade fram och tillbaka över Stilla havet, om norska julbord och rysk svarttaxi, om cykelbuds hemska omkullkörningar och en del annat där Saabye verkligen visar hur man ska ta hem en poäng.

Men det som framför allt höjer boken till fängslande diktning är slutet, där all den medkänsla som laddats upp under den kåserande vardagsberättelsen plötsligt träder fram naket och allvarligt. Detaljerna i denna ofta burleska historia må vara en blandning av självupplevt och från andra håll uppsnappade episoder, men sammanställningen och den symboliska laddning delarna ger varann är den durkdrivne och mogne författarens.
Saabye Christensen är ett av många exempel på att Nordiska rådets kulturpris tenderar att hamna hos verkligt läsvärda författare.

Norsk humor med medkänsla

Saabyes cirkus kallar Lars Saabye Christensen sin nya bok. Den är också förbluffande skicklig som en trapetskonst men samtidigt djupt gripande, tycker Tore Winqvist.