I Lars Noréns omfattande författarskap har hans få prosaverk stått i skuggan av framförallt dramatiken men även den tidiga lyriken. Men med ”Filosofins natt” (2012) och den nu utkomna ”Ingen” upptäcker han prosan på nytt, och det resulterar i ett skimrande mästerligt flöde, som ibland kan påminna om Sebalds prosa.
”Ingen” utgör en meditation över dödsprocessen. Ett medvetande reflekterar över det liv som ska lämnas, uppgiften tycks vara att ge upp, släppa taget. Om egenskaper, föreställningar, minnen och det svåraste – språket självt. Medvetandet som reflekterar befinner sig i en mans kropp, men denne man vill vara ”Ingen”, vill tömma sig på identitet och liv.
”Vad kan jag göra mig av med idag. Vad idag som inte bara är sin betydelse. Vad finns det idag som jag inte behöver, och vars betydelse jag kan bortse ifrån, den dör kring själva saken, den faller av som den föreställning den var.”
Medvetandet som reflekterar framkallar också bilder och scener, låter människor ”Ingen” möter bli karaktärer i drömsekvenser som målas upp och suddas ut, uppstå ur en språklig ström som bilderna faller tillbaka och drunknar i. Denna språkström utgör bokens djupaste ärende – för hur lägga av sig sitt språk? Frågan är central och finns där hela tiden, ibland tydlig ibland dold. Den gömmer sig i det lyriska anslaget och lurar bakom filosofiska associationer.
Norén anspelar på ”Ars moriendi”, men ”Ingen” är definitivt inte någon handbok i konsten att dö. ”Ingen” ger inte någon lugnande eller moraliskt uppfordrande vägledning. Här testas tanken på att dö, men utan att dödsprocessen framstår som meningsbärande eller omvändande, även om en väsentlig del av boken rör medlidandet, samt tanken på att avstå.
Texten själv stannar dock långt innan vad som står på spel för ”Ingen” upplösts, vilket väl är bokens gåta. Den målar en individs vision av att dö, men skjuter hela tiden den svåraste utmaningen i visionen framför sig – språkets upplösning, som den varken vill eller kan visa fram i stilgrepp eller bild. För hur ska detta täta språkliga flöde som är livets och dödsprocessens kunna lösas upp? Antagligen inte alls, verkar Noréns slutsats bli, inget (eller ”Ingen”) löses upp utan slutar abrupt, som texten i boken. För språkflödet är en enda lång mening, utan punkt, som slutar arbiträrt. Det är en stark och konsekvent vision och Noréns återkomst till prosan ger fascinerande nycklar till hans författarskap.