Njutbara noveller om det outsagda

En kvinna öppnar dörren för att gå ut på sin vanliga morgonpromenad, men ryggar genast tillbaka när en obehaglig lukt slår emot henne: någon har bajsat i trapphuset.
Detta är upptakten i Vems skit, den första berättelsen i Cecilia Davidssons nya novellsamling, Det var länge sedan det var så här spännande. I de flesta av de femton novellerna skildras liknande störningar, som ibland får svåröverskådliga konsekvenser. Så sker till exempel när en av ungarna i ett villaområde får för sig att ta fram pulkan mitt i sommaren. Plötsligt vill alla barnen i grannskapet ha sina pulkor, och när en man i ett stort vitt skägg kommer på besök tror de att han är jultomten. Innan någon riktigt förstår hur det gått till värmer mammorna överbliven glögg, hänger upp glitter i äppelträden och slår in presenter, och så firar hela grannskapet jul i september.

I den nya boken, liksom i hennes tidigare böcker, skildrar Cecilia Davidsson det absurda i det vardagliga - de till synes obetydliga sprickorna i normaliteten som blottar oväntade bråddjup. En sådan förkastningsbrant öppnar sig till exempel i Min mors ansikte, där vi får möta ett par gör sig redo för sänggåendet. Halvsovande avslöjar kvinnan att varje gång hon är på väg att somna dyker hennes mors ansikte upp på näthinnan. Hennes partner är genast klarvaken. Upprörd insisterar han på att något är allvarligt fel, och att hon måste söka hjälp. Ett gräl utbryter, och det är uppenbart att ingen av dem kommer att sova gott den natten.

Tonen i boken är påfallande ljus, men i flera av novellerna finns ett mörkt stråk som ibland får läsaren att stanna upp och reflektera över vad det egentligen är man läser. Så sker till exempel i En kort kaffe, som beskriver ett slumpartat möte mellan en man och hans hustru. Han har stannat till på ett café på väg till jobbet, och får av en händelse syn på sin hustru på gatan utanför. Hon har just lämnat deras barn på dagis och gör honom nu sällskap över en latte. Men något är inte som det skall. Det visar sig att hon ännu en gång har glömt att ta med sonens gummistövlar till dagiset, och att hon gått fel på vägen hem och villat bort sig.
Skildringen av hur mannen försöker släta över det irrationella i hustruns beteende och låtsas som om allt är som det skall är mycket skickligt gjord, och den lågmälda desperation varmed hon försöker få honom att stanna hos henne i stället för att gå till jobbet ger läsaren kalla kårar.

Parrelationer är ett genomgående tema i hela samlingen. En av de starkaste novellerna, En på tusen, handlar om en kvinna som ligger i badet och betraktar sin nakna kropp. Hon har fött fyra barn, alla pojkar, men vill gärna ha en liten till. En flicka den här gången. När hon tar upp möjligheten att skaffa ytterligare ett barn med sin man tar diskussionen emellertid en oväntad vändning.
Detta är bara en av många noveller i samlingen där man imponeras av hur skickligt Cecilia Davidsson arbetar med antydningar, och med det outsagda. På bara ett par rader lyckas hon ge läsaren en bild av hela deras liv tillsammans, och det mörker som samlats i vrårna genom åren.

Det är framför allt som novellist hon har gjort sig ett namn, och här visar hon återigen hur virtuost hon hanterar det kortare formatet. Trots att vissa av berättelserna bara är ett par sidor långa lyckas hon skildra komplexa stämningar och situationer.
Det var länge sedan det var så här spännande är Cecilia Davidssons femte bok, och detta känns verkligen som en mogen författares verk. Det är inte bara välskrivet och engagerande, gestaltningen är också klockren. Hon skildrar en gammal, sjuk kvinna som kämpar mot illamåendet vid middagsbordet med samma lyhördhet och säkerhet som ett gäng tonårskillar ute på en tågresa. Inte ett ord skorrar falskt i deras dialog, och de framstår som precis så där stöddiga och sårbara som bara femtonåriga grabbar kan vara.
Det var länge sedan det var så här spännande är en fin liten bok, genomsyrad av humor och ironi, men också av värme och ömhet. Cecilia Davidsson lyckas med konststycket att beskriva vanligt Svenssonliv, med dagishämtning, bläddrande i charterkataloger och husvagnssemestrar, utan att någonsin bli nedlåtande eller raljerande. Vissa noveller kan möjligen te sig något outvecklade, men på det hela taget är detta en synnerligen njutbar läsning.

Njutbara noveller om det outsagda

Cecilia Davidsson arbetar skickligt med antydningar och en klockren dialog i hennes nya novellsamling, fastslår Catrin Ormestad.