Njutbar färd i demonernas domän

Få tecknare och illustratörer har en så tydlig röst som Hans Arnold. Det är nästan omöjligt att växa upp i Sverige eller till och med Norden utan att vid något tillfälle stifta bekantskap med Arnalds egensinniga och mycket konsekventa penna. För min egen del blev det första mötet Arnolds suggestiva illustrationer till Astrid Lindgrens Allrakäraste syster.
Det finns en ovanlig intensitet i Arnolds bilder. Betraktaren, i synnerhet den unga, föreställer jag mig, har mycket svårt att värja sig för tecknarens breda bildvärld, fylld med bekanta element av surrealism och nationalromantisk saga, men ändå egensinnig och lite otäck på det där sättet som gör att man bara måste titta en gång till. Det finns knappast någon annan svensk illustratör som lika självklart och fängslande som Hans Arnold kan locka fram det levande i naturen. Skrymslen, skuggor, årsringar och veck; för Arnold kan allt animeras och få liv.

Hans Arnald föddes och växte upp i en liten by i Schweiz och kom på 40-talet till Sverige, där han omedelbart inledde sin framgångsrika karriär som illustratör. Han har ritat film, böcker, serier, sagor och skivomslag, men det är ändå som skräcktecknare han har lämnat sitt tydligaste avtryck. Redan 1954 började han för Veckorevyns räckning under parollen Veckans chock illustrera en skräcknovell i veckan. Det hann bli en del illustrationer innan genrelitteraturen föll ur modet och ersattes med annat. 1979 avvecklades "chocken", som den kallades i folkmun, och när det lilla ambitiösa förlaget Bulleribock skulle samla ihop en utgåva med det bästa av Arnolds illustrationer hade man drygt 1300 bilder att välja mellan.
Resultatet av sammanställningen är en exposé med 250 bilder och väldigt lite text. Läsaren har bara att spänna fast sig och ge sig av på en gastkramande färd tillsammans med diverse monster, varulvar, djävlar, vålnader, rymdvarelser, robotar, fauner, neptuner och levande träd, hus, svampar, klockor och det mesta annat man kan föreställa sig i genren.

Hans Arnold är hela tiden trogen sin egen stil. Barnen är små och trinda, djävlarna ondsinta och kvinnorna storögda och yppiga på ett förlegat 50-talsmanér. Lite gubbig är han, Arnold, men en samtida betraktare får betänka att hans stil och estetik är skapad i en annan tid. Och gladporrinslagen är förhållandevis få, och dessutom så naiva i sitt uppsåt att hylla ett kvinnligt väsen att de inte riktigt går att ta på allvar. På sina håll urartar bilderna förvisso till fräckisar, och förlorar då ganska rejält i mytisk dragningskraft, vilket annars är Arnalds signum, men på det stora hela inverkar det inte så negativt.
Det finns något djupt lockande i Arnolds förmåga att attackera varje illustrationsuppdrag med vad som förefaller vara en outtröttlig entusiasm och han skapar med en nästan löjligt hög lägstanivå, och när man som här serveras ett axplock av det allra bästa är det bara att tacka och ta emot.

Njutbar färd i demonernas domän

En bilderbok för vuxna samlar det bästa av skräcktecknaren Hans Arnold, konstaterar Sebastian Johans.