Njals saga i ny dräkt

EN NY BOK. Ett av de främsta nordiska bidragen till världslitteraturen är de isländska släktsagorna, och främst bland dem sagan om storbonden Njal, hans familj och hans vän Gunnar på Lidarende. Den tillkom troligen omkring 1280 på grundval av en muntlig tradition och redigerades och skrevs ner av en okänd man på Island, kanske en kristen munk. På tryck kom den först 500 år senare i Köpenhamn. Det dröjde ytterligare hundra år innan sagan gavs ut i svensk översättning, av A U Bååth. För sin tidacceptabel känns den i dag helt föråldrad och har också fått flera efterföljare. Länge var det Hjalmar Alvings 1930-talsversion som gällde, på 60-talet tillkom Åke Ohlmarks och 1981 Ingegerd Fries. Och nu i höst föreligger den femte i ordningen, utförd av Lars Lönnroth.Lönnroths kvalifikationer för uppgiften är de bästa: redan för 30 år sedan publicerade han i USA en avhandling om Njals saga och det är han som ansvarar för avsnitten om medeltida nordisk diktning i det stora översiktsverket Den svenska litteraturen. Hans bidrag till forskningen i ämnet rör dels sagans uppbyggnad och kapitelindelning, dels de kontinentalt kristna elementen.Tidigare betraktades sagan som huvudsakligen fornnordisk och därmed också hednisk — trots att ett centralt parti skildrar kristendomens officiella införande på Islands allting år 1000.De kristna inslagen går djupare än så. Huvudpersonen Njal utvecklas till en from man som skyr onödigt våld och hans älskade fosterson, den oskyldigt dräpte Höskuld, är något av en Kristusgestalt. Lönnroth pekar på den allmäneuropeiska medeltidslitteraturens många helgonlegender och riddarsagor där hjälten tilldelas Kristusdrag. En mer närliggande inspirationskälla, som Lönnroth inte hinner gå in på, var Snorre Sturlassons Edda, som skrev omkring 1220. I synkretistisk anda smälter Snorre samman gammal asalära med biblisk historia, och följer man honom i spåren kommer man snart inte bara till parallellen mellan Höskuld som faller offer för den lömske Mård Valgardssons försåt och den av Judas förrådde Kristus utan även den rene Balder som dödas på anstiftan av den onde Loke.I sitt arbete har Lönnroth genomgående ersatt äldre översättningars arkaiserande stil med mera modern svenska. Och nog märks det att vårt litterära språk förändrats en del under de 70 åren mellan Alving och honom. Fries är ganska modern även hon så länge det rör sig om prosa.Här ett exempel på en berömd replik i tre versioner. Situationen är den att Njals fiender har omringat hans hus och stuckit det i brand men erbjuder kvinnor och barn fri lejd ut ur elden. Njals hustru Bergtora avböjer dock. Alving: "Ung blev jag Njal given, och honom har jag lovat, att ett och samma skall gå ut över oss båda." Fries: "Ung blev jag given åt Njal, och jag har givit löftet att samma öde skulle drabba oss båda." Och Lönnroth: "Ung blev jag bortgift med Njal, och jag har lovat honom att samma öde skall övergå oss båda."Enbart små differenser, alltså. Större är skillnaderna i de många inlagda diktstroferna på fornnordiska versmått, där i synnerhet Fries följer de isländska skaldernas förkärlek för dunkla mytologiska omskrivningar medan Lönnroth löser upp gåtorna och översätter mer rakt på sak. Som helhet är hans tolkning av sagan högst läsbar och flyter fint.