Det har blivit mycket Hemmingsson de senaste åren. Ja, ni vet hon med de hålögda feministiskt sanningssägande serierna i Aftonbladet. Serier som Nina Hemmingsson också publicerat i böckerna: Hjälp, Jag är din flickvän nu, Så jävla normal och förra årets Mina vackra ögon. Och som på senare år också blivit kritikerrosade pjäser, senast i våras med Riksteaterns Vårens nyckelord är ångvält som gästspelade på Reginateatern.
I höst kan den före detta Uppsalabon Nina Hemmingsson även lägga till epitetet poet i sitt cv. Diktsamlingen Det var jag som kom hem till dig är förvisso Hemmingssons litterära debut men poesin har alltid funnits där i hennes tecknade rutor. På samma sätt som det i diktsamlingen också finns drag från serierna; hennes ofta drastiska sätt att vända orden. Men också humorn och den bottenlösa svärtan.
Till en början känner jag mig rätt tveksam inför texterna. Meningarna känns konstruerade, liksom sökta. Klumpar sig. Vill inte riktigt. Men så tar mig plötsligt texten, smyger sig sakta på mig, vänder mina tveksamheter och jag låter mig omsvepas, övertygas, falla in i texten, andningen, de unika ordvändningarna i rader som:
Jag behöver inte vänta till döden
Varje smekning är den sista
Jag går nedför landgången
Det är inte vackert men heligt
Kanske är det av sentimentala skäl
Jag gnider min kropp
en sista gång
Ja, här finns en existentiell och bottenlös ensamhet som klingar välkänt och dovt. Men också en vardaglighet i språket som skapar kontrast, liksom humor som väger upp det tunga. Hemmingsson kan ju som bekant vara riktigt rolig, genom sitt sätt att ändra, vrida om ens blick. Som i dikten om de tre blondinerna som personen uppmanar att inte glömma sina första steg. Och som man snart anar inte är några våpiga brudar utan tre små lintottar som tultar runt, ointresserade av de goda råden.
Det är dock en vinglig färd genom sidorna, där bokens första del är överlägset den starkaste. Dessutom glider dikterna mellan barndom och vuxenvärlden, med frekventa sexuella inslag, som gör en förvirrad.
Även om det stundtals blir lite av ett effektsökeri i ordvändningarna så är det ändå Nina Hemmingssons glädjefulla lek och frossandet i ord som fastnar. Men också det brännande allvaret och svärtan tuggar sig in mot mitt inre, en ton som jag så väl kan känna som min.