Nightingale i stark debut

Att skriva handlar om att koncentrera uttrycket. Öström visar med debuten Den du söker finns inte här att hon vet precis hur man gör. Språkdräkten är minimalistisk, underfundig. Med ytterst enkla medel skriver hon fram en storartad romanvärld. Jag slår vad om att en av husgudarna heter Magnus Florin. Förutom likheterna i den koncentrerade stilen – och den subtila humorn –rör de sig i samma gränsland, den mellan verklighet och fiktion. Liksom i Florins Trädgården (1995) varvas biografiska fakta om en verklig gestalt med uppdiktade händelser. Hjälten i Florins bok hette Linné, i Öströms heter hon Florence Nightingale, ”Flo”.

Öström gör i många bemärkelser upp med den romantiserade bilden av den uppoffrande sjuksköterskan. Flo är visserligen av den omtänksamma sorten, men något underdånigt våp är hon inte. Fram träder en komplex gestalt med stort djup. Flos inre klyvnad, konflikten mellan det starka jaget och den oförstående familjen liknas vid det att ha två kroppar: ”En utanpå, trädd över den som är innanför. Jag har alltid varit två, jag tror att jag föddes dubbel.”
Inledningsvis tecknas Flos barndom, uppväxten i ett lika fuktigt som instängt senviktorianskt engelskt hushåll. Mötet med världen, med sjukdomar och elände blir något av en ögonöppnare. Flo inser att livet kan innehålla annat än handarbete och inventeringar av linne och silver. Hon längtar bort, efter sammanhang och mening.

I en central episod jämför hon sig med en porslinsdocka i en ask: ”Även jag befinner mig i en låda, perfekt anpassad efter min längd och bredd. (…) I alla riktningar sträcker sig huset ut från mig.”
Boken, som är berättad i jagform, är helt i avsaknad av episk struktur, framställningen består av en rad små mer eller mindre självständiga textpartier, koncentrerade minnen, upplevelser eller ögonblickbilder om man så vill. Trots det avskalade intrycket finns en frapperande bildtäthet. Symbolerna och metaforerna är framför allt arkitektoniska, spatiala. Ytterst passande eftersom det är Flos instängdhet och begränsade rörelsefrihet som tematiseras. Stilen är alltså kongenial med sitt ämne, innehåll och form smälter samman.
Då omgivningen blir för påfrestande drar Flo sig undan, gömmer sig under trappan eller sluter ögonen. Hennes sätt att avskärma sig liknas ibland vid det att falla: ”Jag började falla och jag fortsatte. Min kropp var en egen värld. Jag undrade hur min geografi såg ut, om jag liksom jordgloben i biblioteket innehöll världsdelar, kontinenter och öar. (…) Jag visste inte var jag landade. Jag blundade alltid.” Liknelsen kastar ljus på ett annat berömt fall i litteraturhistorien, Alices i Alice i underlandet. Även den en berättelse om en senviktoriansk flicka som vägrar bli vuxen, inordna sig, och därför uppfinner nya världar. Likheten kan knappast vara tillfällig. Som jag ser det går Öström i klar dialog med Alice skapare, Lewis Carroll.

Den du söker finns inte här kan vara årets starkaste svenska debut. Sällan har jag läst en debutant med ett så säreget språkbruk. Öström har lyckats med något som är ovanligt i dessa tider, hon har funnit en alldeles egen röst.