Nietzsche i hängmattan

Vetenskap är en allvarlig angelägenhet, och särskilt filosofer är sällan upplagda för skämt. I varje fall inte i sin akademiska yrkesroll. Deras skrifter lämpar sig knappast som hängmattelektyr. Ett undantag, åtminstone så långt boken håller vad titeln lovar, är Friedrich Nietzsches Den glada vetenskapen. Den valrossmustaschprydde och med åren allt galnare tysken är för all del ingen lustigkurre, men med befriande renons på akademiskt pedanteri. Härligt respektlös är han också men hängav sig tyvärr åt absurda storhetsdrömmar och led av åtskilliga fördomar, bland annat beträffande kvinnor.

Den glada vetenskapen kom till alldeles i början av 1880-talet efter det att Nietzsche lämnat sin professur och kunde ägna sig åt stimulerande resor och fritt författarskap. Det är heller ingen systematisk avhandling vi ställs inför utan en samling på uppemot 400 fristående, kortare och längre stycken, ibland aforistiskt koncentrerade till några få rader. Så här kan det låta om en tänkt, inte namngiven person:"Han håller av rent trots fast vid en sak som han genomskådar - men han kallar det trohet." Frågan "Vad är romantik?" besvaras däremot på två och en halv tättryckta sidor utan styckeindelning. Det utläggningen leder fram till är att romantikerna framför allt genomsyras av en djup pessimism. Som exempel tar han Schopenhauer och Wagner och sammanfattar: "Den romantiska pessimismen, den sista stora tilldragelsen i vår kulturs levnadsöde. . . Själv kallar jag den framtidens pessimism - ty den kommer. Jag ser den komma!"

Mot denna dystra framtid ställer Nietzsche sin glada vetenskap som går ut på att bejaka livet med kropp och själ, skaka av sig all dyster moral och erkänna självförverkligande och maktbegär som sunda drivkrafter. Ett hinder består i vad han kallar den kristna slavmoralen som administreras av Gud själv. Men Gud är död, slår han fast. "Död för evigt. Känner vi inte redan lukten av den gudomliga förruttnelsen?" I ett annat fragment ställs frågan vad européerna tillfört de koloniserade folken och svaret blir: brännvin och kristendom, två former av "europeisk narkotika".

Ett annat sätt att döva tillvarons plåga är musiken - en tanke som Nietzsche övertagit från Schopenhauer. Den italienska operan kallar han "den sjungande lidelsen". I verkliga livet överväldigas och förstummas vi av starka passioner men i operans form får de utlopp som visserligen avviker från naturen men bereder den högsta njutning.

Inför sådant blir man som läsare glad, men när författaren kommer in på föremålen för operahjältarnas lidelse, det vill säga kvinnan, luftar han beklämmande åsikter. "När vi älskar en kvinna grips vi lätt av ett hat mot naturen, med tanke på alla de motbjudande naturligheter som varje kvinna är utsatt för. Därför stänger man öronen för all fysiologi och fastslår i sitt stilla sinne att jag vill inte höra talas om att människan är något annat än själ och form."

I andra avseenden kan Nietzsche visa sig välgörande fri från fördomar. Under andra världskriget fanns det kritiker som beskyllde honom för antisemitism och såg hans övermänniskolära som en tidig form av nazistisk rasideologi. Inget kunde vara felaktigare. I ett avsnitt som handlar om de lärda och intellektuella framhåller han att judarna gått i spetsen för logik och förnuftigt tänkande och att Europa är dem stort tack skyldigt. Mest av allt gäller det tyskarna - "ett beklagansvärt deresonabelt folkslag i starkt behov av att få 'skallen rentvättad'. Överallt där judar vunnit inflytande har de lärt ut konsten att göra finare distinktioner och skarpare slutledningar och skriva klarare och renare; det har alltid varit deras uppgift att få folk att 'ta reson'."

Så hoppar författaren till Den glada vetenskapen från det ena till det andra, från stora filosofiska problem till små lustiga iakttagelser. Ibland är han helt omöjlig men alltid stimulerande, antingen han inbjuder till instämmande eller protest. Och just denna skrift kan med fördel njutas i korta stycken, och varför inte i hängmattan?

Nietzsche i hängmattan

Den tyske filosofen Friedrich Wilhelm Nietzsche blandar härlig respektlöshet med absurda storhetsdrömmar i skriften Den glada vetenskapen, konstaterar Staffan Bergsten.