Ju äldre vi blir desto fler känslomässiga lager består vi av. I sin senaste kriminalroman gräver Håkan Nesser genom barndom, ungdom och vuxenliv hos en sextett människor. Varför blev det som det blev? Vad har format just dessa sex? Är någon av dem en mördare?
En död lundadocent hittas i skogen utanför den fiktiva närkeorten Kymlinge. Det märkligaste är att liket hittas på exakt samma ställe som en ung kvinna hittades död 35 år tidigare. Ännu mer märkligt blir det när det visar sig att de båda döda levt tillsammans under tidigt 1970-tal. Har docenten tagit livet av sig eller har någon mördat honom? Har kanske någon mördat båda två?
Den unga kvinnans död utreddes då, men ingen fälldes för något brott. Nu tycker kommissarie Gunnar Barbarotti och hans kollega Eva Backman vid Kymlingepolisen att det är något som inte stämmer med åtminstone det senaste dödsfallet. Hur kom exempelvis lundadocenten ut i närkeskogen? Ingen bil eller annat fortskaffningsmedel hittas på platsen.
Handlingen rör alltså flera tidsskikt. Tillbakablickar på ett kompisgäng och deras umgänge i början av 70-talet varvas med poliserna Gunnar Barbarottis och Eva Backmans stillsamma och humoristiska resonerande.
Det första dödsoffret ges en egen röst i boken. Hon, Maria Winckler, talar om sig själv i tredje person, som om hon sänder från bortom döden. Redan första gången hon har ordet deklarerar hon att hon är ond, eller i alla fall egoistisk. Och har så varit sedan hon föll ur en gunga och slog i huvudet som liten. Men denna deklaration kompliceras och fördjupas under handlingens gång.
Hennes bror Thomas och hans tjej Gunilla är ett slags socialt kitt i kompisgänget som också innehåller en blivande präst, Rikard Berglund och hans flickvän Anna, samt Marias blivande sambo Germund Groth. De lär känna varandra som studenter i Uppsala och umgås, mest i Thomas och Gunillas lägenhet på Sibyllegatan. Men de ger sig också ut på en långresa genom det gamla Östeuropa. Resan blir en vändpunkt på flera sätt.
Det är under en återträff i prästgården i Kymlinge som det första dödsfallet inträffar.
Håkan Nesser knyter associationstrådar inte bara till filosofiska riktningar - det är en del droppande av namn på filosofer och författare i början – utan också till sina tidigare böcker. Maria Winckler brottas tillexempel med den påhittade surrealistpoeten Grimaux i en studentuppsats. Han går igen sedan Nessers förra bok, Maskarna på Carmine street. Kanske är det också en hälsning från en genreutövare till en annan, deckarförfattaren John Dickson Carr och ett av hans mer kända mordoffer Grimaud.
Nesser spinner associationsnätet med lagom stora maskor. Kanske för att skymma sikten för den som vill klura ut fallet på egen hand, kanske för att visa på hur livet, konsten och filosofin kan hänga samman på de mest förunderliga sätt. Barbarottis ständiga köpslående med Gud för till exempel tankarna till Ingmar Bergman och hans prästers dividerande med en högre makt.
Nog hade det gått att stryka lite i polisernas resonerande fram och tillbaka. Och när somliga förhör med de inblandade tas om går handlingen på tomgång. Men å andra sidan är Gunnar Barbarottis och Eva Backmans sällskap trivsamt, det är som att umgås med gamla vänner. Boken erbjuder ett slags lågintensiv spänning med djup, snarare spetsigt adrenalinstinna händelsekaskader.
Prosan är glasklar och ögonen far som väloljade skyttlar över sidorna, utan minsta motstånd när 577 sidor avverkas. Det är som att någon berättar denna historia muntligen för just mig. Med mästerligt berättande får vi möta skräck i en lagerbyggnad med betonggolv i rumänska Timisoara. Vi får möta döden, inte bara tvefalt i ett otäckt hål i närkingska skogen utan också på ett hospice, samt den förhöjda livskänsla som kan uppstå när någon närstående klarar sig från en sjukdom med en hårsmån.
Just då och där när boken skulle kunna vara slut rundas den av med en Hitchcockliknande epilog, med tre sidor till som är väl så hårresande som slutscenen i Psycho.
Mysteriet människan består och har så gjort inte minst genom Håkan Nessers författarskap. Han råkar skriva mest deckare, men som alla goda deckarförfattare blottar han mänskliga bevekelsegrunder och problematiserar runt begrepp som ond och god. Denna gång med en klart igenkänningsbar Uppsalavinkling.