I början av 1940-talet luktar döden billig fylla där den sitter i ett fönster med sin kåpa. Den har blivit slarvig och svingar sin lie lite hit och dit i ghettot i Warszawa. Liknelsen är Astrid Rosenfelds egen men så träffande att jag inte kan låta bli att börja med den. För där barn inte skrattar, där gamla lägger sig för att dö, där man aldrig kan veta vad som är hjälp och vad som är en Judaskyss – där svingas dödens lie svajigt åt alla håll.
För några år sedan var det som om de svenska debutanterna på de stora svenska förlagen alla var i tjugoårsåldern, skrev om livet i tjugoårsåldern i en storstad (Stockholm eller Berlin) och verkade fyllda av sitt liv i tjugoårsåldern i storstan. Gott så – alla får skriva.
Efter att ha recenserat många och läst ännu fler av dessa romandebuter har de allra flesta gått direkt till Myrorna kompletta med ilskna marginalanteckningar riktade mot förlagen. Som jag tänkte då tänker jag nu: de förlag som har pengarna borde ägna sig åt att söka intressant litteratur, odla ett författarskap – inte vända kappor och hålla fingrar i luften.
Men det lilla förlaget Thorén och Lindskog håller flaggan högt och introducerar mer och mer spännande tysk litteratur på svenska. I sina hyllor har de Astrid Rosenfeld som debuterar med en roman om tysk historia med en sådan galghumor och ett sådant vemod att jag blir alldeles varm.
Det är en historia i två plan. Åttaårige Eddy lever i Berlin någon gång på 1980-talet, han är i princip faderlös – om hans biologiske far hette Sören eller Göran är obekant, men skandinav var han alldeles säkert. Eddy bor med sin mor och morföräldrar. Morfadern, som blivit allt mer dement, börjar blanda ihop Eddy med sin bror Adam. Det är Adams historia som kommer att berättas efter att Eddy hittar ett manuskript när hans mormor dött. Och den historien är en kärlekshistoria som utspelar sig i 1930-talets Berlin och sedan i 1940-talets Polen.
Med hjälp av sin mormor Edda som är lika slug som marinerad i konjak (och bedömer människors karaktär efter deras utseende) får Adam en icke-judisk identitet och kan börja sökandet efter sin borförda kärlek Anna. Edda har lärt Adam allt förutom att kunna känna skräck. Så Adam odlar rosor, super med högt uppsatta nazister och skyfflar jord med polska arbetare. Han bosätter sig till slut frivilligt i Warszawas ghetto. Allt för att hans kärlek Anna ska överleva.
Rosenfeld gör i Adams arv nazismen till ett enda diminutiv – och det är strålande! Utan att det minsta förringa eller förta den vidriga delen av tysk historia och politik blir Adolfs parti till ”Antons förening” som om det var just så löjeväckande att man inte alls behöver lägga det på minnet. Hon har skapat ett persongalleri som jag både längtar efter att känna, framför allt mormor Edda, och känner fullständig skräck inför att behöva träffa och förhålla mig till. Men det allra viktigaste, för det är en viktig debut, är att Rosenfeld påminner oss om det som regeringen Persson försökte med: nämligen att säga att vi inte får glömma – och att vi absolut inte får glömma att det var människor som gjorde detta, som möjliggjorde det. Det var inte monster. Det var människor.