Naturens, språkets och livsgåtans diktare

NYA BÖCKER
Karl-Olof Andersson: Harry Martinson, naturens, havens och rymdens diktare (Bilda förlag)

Harry Martinson: Poetiska törnbuskar i mängd. Brev 1929-1949 (Albert Bonniers förlag)

Harry Martinson: De tusen dikternas bok. Efterlämnade dikter. (Albert Bonniers förlag)

Parnass (2004, nr 1)

Det är som naturskildrare, tänkare och språkkonstnär Harry Martinson intar en av tätplatserna i den svenska litteraturen. Dessutom är hans livsöde starkt gripande. Med en näst intill obefintlig startramp besegrade han både livsvillkoren i det gamla Fattigsverige och undgick, trots att sjukdomen drabbade också honom, många av sina samtidas öde, att tidigt dö i tbc.
Och det var under den torftiga skolgången han kom i kontakt med böckernas värld. Något som utvecklades till en hel livsåskådning. Därför var han även helt oanfrätt av den ironi som brukar attrahera många som varit gratisätare vid livets bord. För Harry Martinson kom kulturen att bli en fråga om liv eller död. Där fanns ett allvar som numera blivit en bristvara.

Parnass ger ut temanummer
I dag skulle han ha fyllt 100 år. Jubileet uppmärksammas hela detta år. Lagom till födelsedagen utkommer tidskriften Parnass med ett temanummer där man samlat texter både om och av den svenske Nobelpristagaren. Tyngdpunkten ligger på rymdeposet Aniara, som kom 1956 och som i dag väl är det mest kända verket. Det brukar förknippas med den teknik- och civilisationskritik som var en viktig del av Martinsons livshållning.
Det är också till den Ingvar Holm knyter an i det i tidskriften avtryckta föredraget från 1994. Men den kanske intressantaste uppsatsen står Sven Delblanc för, när han reder ut begreppen om Mimans betydelse för människans överlevnad. Här handlar det lika mycket om en livsresa som om en rymdfärd. Och rymdskeppet Aniaras färd mot undergången sker därför samtidigt som passagerarna frånhänder sig möjligheterna att hämta styrka och tröst ur den diktande ingivelsens bilder.
Den insikten hade Harry Martinson uppnått tidigt. Om hur författarskapet utvecklades under tidiga år berättar han själv i den brevsamling, sammanställd av Paulina Helgeson, som utkommer i dag med titeln Poetiska törnbuskar i mängd. Den innehåller en del av författarens korrespondens från åren 1929—1949 som tidigare inte varit publicerad i samlad form.

Grunden till folkhemmet
Samtidigt är det frågan om ett par intressanta decennier både litterärt, socialt och politiskt. Det är under dessa år den litterära modernismen blir en ofrånkomlig del av det skönlitterära formspråket. Det är också vid
denna tid som grunderna läggs till vad som skall bli det svenska folkhemmet. Och det är under 1930-talet som det världspolitiska skeendet råkar ur kurs minst lika mycket som senare gäller för Aniara.
Allt detta har givetvis lämnat åtskilliga spår i Martinsons brevväxling med förlag, författarkolleger och vänner. När brevsamlingen börjar har han just flyttat in hos Helga Swartz, som något senare skall bli hans hustru, Moa Martinson i Johannesdal i Sorunda. Flera av adressaterna är tidnings- och tidskriftsredaktörer som uppvaktas med litterära bidrag. Det var ett vanligt sätt vid den här tiden, inte minst för proletärförfattarna, att få mat för dagen.

Debut med Spökskepp
Den litterära debuten för Harry Martinsons del sker med diktsamlingen Spökskepp, som ges ut 1929. Att han därmed passerat den litterära tryckvallen betyder dock inte att hans fortsatta författarskap är säkrat. Bonniers
hinner refusera flera av manusen innan nästa egna bok kommer ut, den 1931 publicerade diktsamlingen Nomad. Under mellantiden handlar breven om fortsatt brödskriveri. Men där finns också flera kärleksbrev till Moa, när de vistas på olika håll. "Moamin" är ett vanligt tilltalsord i början. Men när saknaden växer blir hon "Guldiguld".
I andra meddelanden till författarvänner och gynnare diskuteras den nya litteraturens framväxt. Intressant att ta del av i datatider som räknar i gigabytes är upplysningen om den första skrivmaskinen. En tid är Harry Marinson på resande fot och värvar prenumeranter åt den Fogelstadgruppen närstående tidskriften Tidevarvet. Han tillbringar därutöver en period på epidemisjukhuset i Göteborg för att finna bot för sina angripna lungor.

Tidsbilder
Även om breven från Harry Martinsons första tid som författare kanske inte är särskilt märkvärdiga, ger de ändå många tidsbilder och stämningsmålningar från dåtidens litterära strömningar. Hela tiden växer skaran med adressater. En av dem är Sven Stolpe, som till en början tituleras doktor men så småningom anropas som Broder. Tidigt hör likaså Eyvind Johnson, med vilken Harry Martinson i sinom tid skall dela Nobelpriset i litteratur, till brevvännerna.
Så småningom börjar stipendierna flyta in. Till det som omnämns hör tankar kring arbetet på den första stora romanen Nässlorna blomma. Och från början av 1930-talet är också uppgiften om det begynnande intresset för naturvetenskap med namn som Einstein, Heisenberg, Jeans och Eddington. I avskildheten på torpet i Ösmo ber Martinson Sven Stolpe om böcker, eftersom han inte har något att läsa, och undrar om vännen har några recensionsexemplar över. Över lag är det en ofta trevande och osäker litteratör, som skriver om sin läsning och redovisar sina intryck.
Men autodidaktens utsatta tillvaro ersätts efter hand av ett allt starkare självförtroende och tillit, något som man gärna vill förknippa med Harry Martinsons erövring av ett litterärt språk som både i Nässlorna blomma och senare Vägen till Klockrike når de högsta höjder. Från 1934 är det också uppenbart hur förlaget ansätts med allt tydligare formulerade krav. När Nässlorna blomma utkommer 1936 är författaren dessutom så efterfrågad att boken på kort tid trycks i sju upplagor.

Rymningsförsök
I flera av breven behandlas slitningarna i äktenskapet, något som leder till flera rymningsförsök. Det sista brevet till Moa är daterat 1939. I juni separerar makarna. Så småningom blir Ingrid Lindcrantz Harry Martinsons nya hustru. Det sker samtidigt som författaren engagerar sig för Finlands sak under vinterkriget. Volymens sista fjärdedel innehåller brev från 1940-talet och nu är det en väl etablerad och om sitt egenvärde klart medveten kulturpersonlighet som för ordet.
Till vännerna från detta decennium hör såväl Olof Lagercrantz och Margit Abenius som Jan Fridegård och Ingemar Hedenius. Att familjen utökas med två döttrar ingår bland brevens många förtroenden. På idéplanet propagerar Harry Martinson för en "humanistisk aktivism" med förebilder hos Sokrates, Erasmus och Buddha. Samtidigt föreslår han en "stor filosofiträff inom Uplands län".
Och samtidigt som den 1948 utgivna Vägen till Klockrike tar form fördjupar sig författaren i frågan om "solmaskiner" i atomenergins ställe för den framtida energiförsörjningen. Invalet 1949 i Svenska Akademien efter Elin Wägner åtföljs
av en välkomsthälsning från Gustaf Hellström och volymens sista brev är ett vykort från ett Parisbesök samma år till dottern Eva.

Diktsamling
Ytterligare en bok med material ur den rika litterära kvarlåtenskapen som kommer ut i dag är diktsamlingen De tusen dikternas bok. Den är sammanställd av Stefan Sandelin och innehåller förutom ett 80-tal nya dikter även de tidigare posthumt publicerade Längs ekots stigar (1978), Doriderna (1980), Ur De tusen dikternas bok (1986).
Här finns de motiv man gärna förknippar med den martinsonska diktarådran rikt företrädda: naturen, livets gåta, barndomen och ett samhälle och en livsform med en helt annan puls än dagens verklighet. Men också på många ställen
de stråk av klarsynt men ändå inte helt uppgiven desillusion som också den var ett framträdande inslag i författarens sena diktning.

Många guldkorn
Där ryms tungt vägande texter vid sidan av mera lättviktiga skisser. Guldkornen är dock så många att de mer än väl motiverar den här sammanställningen. Med Harry Martinsons dikter är det dessutom så att de har ovanligt lätt för att tränga igenom läsarens jagförsvar och nå det undermedvetna. Mina egna nattdrömmar brukar bli intensiva när jag umgåtts med hans texter dagen innan.
Standardverket för alla som är intresserade av Harry Martinson är Staffan Söderbloms för snart tio år sedan utgivna monografi. En sympatisk introduktion av det lättlästa slaget till årets jubileum har skrivits av Karl-Olof
Andersson med titeln Harry Martinson; naturens, havens och rymdens diktare. Det är en bok som bygger på Sonja Erfurths levnadsteckningar och som lika mycket skildrar författarens liv som hans verk.

Personlig framställning
Sockenbarnet, sjömannen, naturskildraren, vandraren och rymdfararen är några av hållpunkterna i denna översikt. Karl-Olof Anderssons framställning är personligt och rappt hållen. Dessutom finns där en katalog med citat
för att visa fram den svenske Nobelpristagarens eminenta bildspråk. Lite skada är dock att källorna utelämnats. Likaså hade en hänvisning till teologen Anders Nygren varit på sin plats vid resonemangen om eros och agape.
Karl-Olof Andersson ansluter sig till sätten att se på Harry Martinson som lärare och livgivare, siare och profet. Därmed knyter han även an till den under första hälften av 1900-talet utbredda uppfattningen om bildning och andlig utveckling som människans adelsmärke. Denna humanistiska grundhållning sitter trångt i dagens samhälle som i stället premierar det ytliga, lättköpta och lättuggade.
Harry Martinson var mera insatt än de flesta i vad motstånd vill säga för den mentala tillväxten och mognandet. Arvet från honom härvidlag får inte slösas bort utan måste få leva vidare. I all synnerhet när den generation som brukar kallas Aniarabarnen nu står på tröskeln för att göra sin röst hörd i samhällsbruset.

Naturens, språkets och livsgåtans diktare

I dag skulle den svenske Nobelpristagaren i litteratur Harry Martinsson ha blivit 100 år. Flera böcker celebrerar jubileet och diktaren som ägde djupare insikter än de flesta om kulturen som människans adelsmärke, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.