Jón Kalman Stefánsson är en författare som får sina läsare att fylla hans böcker med små anteckningar i marginalen; utropstecken, glada smileys, ibland ett och annat frågetecken. I stort sett varje sida innehåller en formulering, en tanke eller poetisk sentens som man vill minnas, bära med sig även efter att man slagit igen boken. Jag brukar kalla det för onelinerförfattare; sådana som har förmågan att mitt i ordflödet skapa små korta koncentrat av mening, poeter förklädda till prosaister. Ett bra svenskt exempel är Kristian Lundberg.
Islänningen Stefánsson inledde sin litterära bana som lyriker. När han sedan slog över till prosan tog han med sig den poetiska sensibiliteten in i romanerna. Det finns en rymd, men också en lätthet i Stefánssons språk som gör att han, även när han skriver prosa, framstår som poet.
På svenska känner vi Stefánsson uteslutande som romanförfattare. 2009 utkom den första boken på svenska, den vemodigt vackra Sommarljus och sen kommer natten. Den nya romanen, Änglarnas sorg, är andra delen i den trilogi vars första del, Himmel och helvete, kom ut på svenska 2010. Med denna trilogi är Stefánsson på väg mot ett större internationellt genombrott. I samband med bokmässan i Göteborg tilldelades Stefánsson P O Enquists pris, som just är tänkt att gå till ”yngre författare på väg ut i Europa”.
Det är fullt möjligt att läsa Änglarnas sorg som en fristående roman. Jag tror man lätt kommer in i historien utan att ha läst trilogins första del.
Stefánsson sysslar inte med komplexa berättarstrukturer utan lägger det mesta krutet på att skriva fram stämningar, känslor och det säregna isländska landskapet. Jag skulle ändå rekommendera att man börjar i rätt ände och läser Himmel och helvete innan man ger sig på Änglarnas sorg. Då får man berättelsen om den litteraturdyrkande och olycksdrabbade huvudpersonen i sin helhet, han som genomgående endast kallas för Pojken, hur han förlorar sin enda vän Bárdur till det rasande havet, hur han kommer till Köpingen och bildas, läser Shakespeare, översätter Dickens och ger sig ut på en livsfarlig vandring med postmannen Jens. Det hela utspelat mot en fond av det tidiga 1900-talets Island, där människorna fortfarande är underkastade den våldsamma naturen.
Stefánssons romaner handlar främst om hur människan hanterar de ofta övermäktiga krafter som styr hennes liv; om naturen, tidens tyngd och den sexuella driften. Det är en slitsam tillvaro, en värld som ibland framställs som ett gnostiskt fängelse, där framför allt ordet, den gestaltande litteraturen, är en frigörare. Men även passionen, den hos Stefánsson alltid väldigt sinnligt gestaltade kärleken, som likt ett nådens ljus bryter in i människans mörker.
Mitt i all möda kan fortfarande det enklaste av under ske. Människor kan mötas, röra vid varandra.