Egentligen behöver jag inte läsa den här boken. Eftersom jag redan fått den summerad av Mikael Niemi själv då han uppträde på Sikfesten i norrbottniska Kukkola. Ett författarframträdande som gav mersmak, som ni nog förstår, eftersom jag nu ändå "satt i mig" romanen Fallvatten.
Mikael Niemis nya bok är en katastrofroman i värsta actionstil. Rätt oväntat, men helt i stil med Niemis författarfilosofi - han verkar skriva det som faller honom in utan tankar på försäljning eller kritik. Det är sympatiskt.
Efter ett antal ungdomsromaner, ett rymdepos, en kriminalberättelse, en pjäs och "jordskredssuccén" Populärmusik från Vittula utkommer nu denna katastrofroman. Och med Fallvatten visar Niemi att han behärskar även denna genre.Fallvatten är glädjande nog placerad i norrbotten och min, men också Niemis forna bostadsort, Luleå. En alldeles nödvändig placering då den utbyggda Luleälven är en förutsättning för berättelsen då älvens dammar och kraftverk brister och utlöser en enorm naturkatastrof. En förödelse så målande att jag finner den möjlig.
I en passus, föga nödvändig för bokens handling, blir det i alla fall klart vad Niemi tycker om "utsugarorten" Stockholm där ljuset bara "fladdrar till" någon minut till skillnad mot den totalt ödeläggelsen i norrbotten. En utarmad landsända som åter får betala priset för utnyttjandet av naturresurserna som hela södra Sverige "snyltar på".
Romanen är uppbyggd av ett antal personers berättelser om hur de drabbas av katastrofen. Den karaktär som engagerar mig mest är mannen som efter en uppslitande skilsmässa precis satt sig i helikoptern för att köra ihjäl sig - men som på grund av katastrofen går ett helt annat öde till mötes.
Slående är den enorma kraft och livsvilja som de drabbade människorna visar prov på. Där inte minst helikopterförarens dotter, som med ett litet frö i sin mage, visar sig besitta en råstyrka som är bortanför det mänskliga. Något som gör att både hon och det lilla barnet överlever efter att ha färdas genom strömmarna i Hjalmar Nilssons välbyggda stuga. Det är som om författaren sjunger kroppsarbetet och hantverkets lov.
Fascinerande är också Niemis beskrivning av mansgrisen, som man tycker sig känna igen så väl, men som plötsligt fullkomligt spårar ur och utvecklas till en seriemördare. Och allt för att han inte fick en kopp kaffe. Mer säger jag inte.
Fallvatten är en riktig bladvändare. Dramatiskt och uppslukande. Ändå kan jag inte låta bli att sakta ner och suga i mig de norrbottniska karamellerna: naturen och kynnet. Men också Niemis ofta poetiska språk. Dessutom tar Fallvatten upp något som inte många actionberättelser gör - de existentiella frågorna. Vad är egentligen viktigt i livet?