När världarna kolliderar

Man säger det som om människan vore oförmögen till förändring: Ränderna går aldrig ur.
I Agnes Hellströms debutroman är det överklassens randmönster som förmodas ligga orubbliga i de individer som av blodsband hör dit.
Elin är född och uppvuxen i Gimo, bor i radhus med ensamstående mamman Kia. De lever ett till synes ordinärt medelklassliv, men som inte är av naturen givet utan ett aktivt val från moderns sida. Hon har brutit med sin mor i Djursholmsvillan, med överklasslivet och allt som hör det till.

För Elin finns dock inga synbara skäl till avståndstagande från det liv som hennes mor lämnat, hon tycker tvärtom att det finns all anledning att lämna bondhålan Gimo - för att gå gymnasiet på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, SSHL. Mormor applåderar glatt, medan mammas skepsis är illa dold.
På SSHL hittar Elin allt hon drömt om i form av glammiga fester, gemenskapsritualer och verbala vänner. Men tiden på Sigtuna är också kantad av svårigheter. Ända från början bär Elin med sig en rädsla för att inte passa in och höra till, parad med en ganska stark skepsis mot den traditionstyngda skolans alla riter och regler.

Det klassamhälle hon lämnat i Gimo, där rasismen och främlingsfientligheten var det som representerade inskränktheten, får ett annat ansikte i Sigtuna. Här är klasskamraterna omedvetna om sina privilegier, sossehatet är utbrett och alla tycks tro på den amerikanska drömmen om vägen till lycka och rikedom.
För Elin kolliderar världarna, om och om igen. Hon dejtar backslickkillar, men saknar barndomsvännen Behnam så att det gör ont. Hon håller med rebelliska rumskamraten Simone om hur sjuk skolan stundtals är, men vill gärna hänga med på de rätta festerna. Ränderna går aldrig ur är en roman som mer än något annat präglas av Elins ambivalens inför såväl Sigtuna som Gimo, och vad de två platserna något schablonmässigt får representera.

Agnes Hellström har själv varit elev vid Sigtuna Hum, och intygar att beskrivningen av skolan är autentisk, även om romanen som sådan inte är självbiografisk. Ränderna går aldrig ur är därför kanske främst en nödvändig inblick i en värld som sällan skärskådas i något offentligt ljus.
Förnedrande invigningsritualer och odemokratiska regelverk som ser till att en del ungar drogtestas medan de med rätt namn och börd slipper undan. Och så den hederskultur som tycks så självklar i överklassen. På en fest hamnar Elin i samtal med vännen Lydias kusin, som är minst sagt kritisk till kusinens val av pojkvän. Elin ställer sig frågande till hans inblandning i frågan och får svaret: "Lilla gumman, jag är Lydias kusin. Jag har jävligt mycket med det att göra."
Man häpnar. I den bästa av världar skulle man avfärda Agnes Hellströms roman som osannolik, men jag är rädd att det är omöjligt.

När världarna kolliderar

Therese Eriksson läser Agnes Hellströms debutroman om livet på Sigtunaskolan Humanistiska Läroverket, och häpnar över världar som borde tillhöra en svunnen tid.