När vallonerna kom med ny teknik och välstånd

Ett uppländskt exempel är de bägge Sigtunaförfattarna Lars Ardelius och Carin Svensson. Bägge är väl etablerade på den svenska parnassen. Ardelius senast med de båda novellsamlingarna Den helande skuggan och Ingen ålder. Den sistnämnda är en klurig och egensinnig bok om människor som befinner sig i nedförsbacke i ålderstrappan.Skrivit roadmovieCarin Svenssons två senaste böcker heter Silversalt och Kanonväder. I Silversalt berättar författaren om en filminspelning i Nya Zeeland, där hon själv varit bosatt. Kanonväder hör till det slags fullträffar som diktare åstadkommer då och då. Romanen är en roadmovie om två färgstarka femtioåringar, som under en semesterresa per bil gör den svenska glesbygden osäker. Under odysséens gång inträffar åtskilliga dråpliga episoder till läsarens förnö-jelse.Nu har författarparet Svensson och Ardelius inspirerat varandra öppet och direkt i den i dagarna utgivna romanen Hammarens slag och hjärtats. Det är en berättelse med bästa tänkbara Upplandsanknytning. Vad som skildras är den svenska järnhanteringens förs- ta guldålder på 1600-talet, då många av de uppländska bruken växte fram och blomstrade.Förutsättningen var malmen från Dannemora gruvor. Med hjälp av vattenkraft och träkol smältes järnmalmen till tackor och senare stångjärn, av vilket åtskilligt smiddes till värjor och kanoner för trettio-åriga krigets behov. Eller gick på export till Holland, Tyskland och England.Masugnar och vallonsmideBlästerugnarna ersattes så småningom av masugnar. En viktig milstolpe var vallonsmidet med två härdar. Det utfördes av de valloner som invand-rade mellan 1626 och 1655. De kan sägas vara Nordupplands första import av arbetskraft utifrån.I vår tid har, som bekant, många från Finland på ett liknande sätt verksamt bidragit till det svenska välståndet.Paret Svensson och Ardelius roman börjar i nuvarande Belgien på 1630-talet i bruksorterna Valmont och Hautefort i närheten av Liège. Här är den svenske värvaren i full färd med att skaffa yrkesarbetare och specialister för sitt hemlands behov. En grupp på 38 personer lämnar via Amsterdam sin ursprungsmiljö och anländer i vårbrytningen med ett segelskepp till Öregrund.Berättelsen följer deras förs-ta drygt tio år i det nya landet. Merparten av dem kommer till bruksorten Stora Stäv, en fiktiv plats som lånat drag från såväl Gimo och Österbybruk som Leufsta, Forsmark och andra centra i Dannemora bergslag. Huvudpersonen i skeendet heter Marin Corneille, från början räckare men så småningom bokhållare på kontoret.Förutom Martin framträder smeder, bälgmästare och hyttdrängar tillsammans med svenska forbönder, kolare, präster och annat allsköns folk med fogden och patron som överhetens representanter. På fri hand har de båda författarna skapat en historisk rundmålning som i stort överensstämmer med dåtidens överlevnadsbetingelser.Vardag och mödaI främsta rummet är det de invandrade vallonernas livsvillkor och anpassning till sin nya omgivning som står i fokus för berättandet. Några tillfälligt inkvarterade soldater på väg ut i kriget ger en samtida förankring. Mest handlar det dock om en vardag full med möda, om människor som redan i 50-årsåldern blir gubbar eller gummor, om den tröst som krogbesöken kan ge och om ungdomarnas kärleksäventyr.I spänningarna mellan valloner och svenskar knyter författarparet an till vår egen tids diskussion om flyktingar och invandrare. När skogens alla farligheter är på tal får för en stund dagens intresse för vidskepelse en smula aktualitet. Till det som omnämns hör även 1600-talets häxprocesser.Präst i TrefaldighetIntressanta att ta del av är även de partier som förflyttar handlingen till Uppsala vid tiden för Olof Rudbecks framträdande. Hit kommer en av de invandrade kvinnorna, sedan hon gift sig med bruksortens präst och denne fått en tjänst i Helga Trefaldighet. Annars får miljöskildringen sägas vara utförd med lätt hand. Detaljerna är inte mera ingående än att alla med någon anknytning till de uppländska bruken kan känna igen sig.Detsamma kan sägas om beskrivningen av religionsutövningen som också den görs som i förbigående. Det är Luther och Calvin som gäller men även många tankar på helvetet och det hinsides. Den karneval som åberopas äger rum vid midsommartid men har av allt att döma inspirerats av Knutsmasso i Gimo. Däremot undrar man i sitt stilla sinne om inte Lars Ardelius mångåriga sommarvistelser på Gotland fått honom att lägga in "stångstörtning" i bokens skördefestfirande.I raskt tempoUnder skeendets gång gör romanen hopp i handlingen efter fem, åtta och tio år. Det är ett raskt tempo med tanke på hur mycket som hinner hända under en så lång period. Lite grand avspeglas detta i personporträtten som är flyhänt hopkomna. Det är förutom Martin, som byter tången och släggan mot skrivfjädern, och dennes hustru Claire egentligen bara Martins son Adolf som läsaren kommer tillräckligt nära.Adolf var småbarn när gruppen anlände till Öregrund. Det går inte särskilt bra för honom. I hans livsöde finns ansatser till en fördjupad gestaltning, inte minst när bokens författare sätter hans tillvaro i samband med övermäktiga anpassningssvårigheter i en främmande miljö. Det ryms också en hel del medkänsla i konstaterandet att det är för att han är så troskyldig och godhjärtad, som omgivningen kunnat använda och utnyttja honom för sina egna behov.När det handlar om Claire finns på liknande sätt drag även i hennes personlighet, som gör livet lite tyngre att bära än för de flesta. För Martins syster Aimé, som gifter sig med prästen, blir livsloppet dock mest av allt en solskenshistoria. Och överlagkan det väl sägas att författarduon valt att en smula idealisera livsvillkoren på bruket framför att betona det hårda och enahanda slitet.Uppbrott ur det invandaÄndå finns där givetvis också ansatser till att problematisera den för alla människor som bryter upp ur det invanda inte alla gånger lättillgängliga känslan av tillhörighet till den nya miljön. Det är något som drabbar alla som flyttar från ett land till ett annat. Men även de som byter social klass brukar ha erfarenheter av sådana upplevelser.För den händelse Carin Svensson och Lars Ardelius har tänkt sig en fortsättning på berättelsen om de första vallonerna, kan den nu utgivna romanen inte sägas vara annat än ett gott avstamp. I slutet omnämns drottning Kristinas tronavsägelse. Samtidigt har en ny kontingent valloner anlänt. Det är väl upplagt för en livfull och spännande romanserie framöver!