När Sverige fick en egen teaterkultur

Under sin tid som Dramatenchef brukade Lars Löfgren samla teaterombud, kulturpolitiker, marknadsförare och journalister till en årlig sammankomst för att markera teaterns nationella uppdrag med ansvar för hela riket. Någ-ra skådespelare ur den aktuella repertoaren fanns alltid med. Ofta även talpedagogen Kerstin Forsmark, som passade på att höja de närvarandes retoriska kompetens. Och givetvis också styresmannen själv, som fungerade som det dagslånga programmets konferencier.Man fick varje gång intrycket att det var ett värdskap som passade Lars Löfgren synnerligen väl. Hans trygga, lite lågmälda men entusiastiska framtoning skapade ett reservationslöst gemyt hos den församlade menigheten. Det var svårt att känna annat än att teaterchefen värnade om sin publik.DramatenårenOm sina framgångsrika Dramatenår har Löfgren redan berättat i minnesboken Teaterchefen bakom maskerna, som utkom för snart tio år sedan. Det är en personlig framställning med ett förtroendefullt tilltal till läsarna. Även om det ibland var lite svårt att avgöra om det ändå inte var den allestädes närvarande Ingmar Bergman som hade haft det avgörande inflytandet i sista hand. I varje fall när det handlade om det konstnärliga fögderiet.Oaktat detta kan ingen ta ifrån Lars Löfgren äran av att ha varit den som under sin chefstid öppnade Kungliga Dramatiska Teatern för de fria grupperna och deras repertoar, spelsätt, regissörer och skådespelare. Och den nödvändiga förnyelse som därvidlag kom till stånd är vid det här laget redan en del av vår moderna teaterhistoria.Denna epok men även den svenska teaterns utveckling från äldsta tid kommer så småningom att skildras i den teaterhistoria i flera delar som just nu är under utarbetande på universitetsnivå. Någon sådan samlad översikt har hittills inte funnits.Den som vill ha en försmak av vad som väntar behöver dock inte vara helt lottlös. Sedan en tid föreligger en svensk teaterhistoria där Lars Löfgren går händelserna i förväg. Svensk teater heter volymen, som är på nästan 500 faktaspäckade sidor, och där författaren med många av de tonfall som gör honom så intressant att lyssna till ger sin personliga syn på dramats utveckling på svensk botten alltsedan urminnes tid.I förordet till boken skriver Löfgren hur Vilhelm Mobergs Min svenska historia varit vägledande för honom. Det är alltså inget arbete med vetenskapliga ambitioner, pliktskyldig redovisning av andras upptäckter eller försett med fotnoter han lämnat ifrån sig. Snarare hör det hemma inom populärvetenskapens sfär. Och i den egenskapen bör den här historiken ha utsikter att stå sig ett bra tag framöver.Teaterns begynnelseFör Lars Löfgren hör allt som innehåller dramatik till teaterns värld. Det är denna definition som gör det möjligt för honom att återvända tillbaka ända till grottmålningarnas tid och det rituella i dessa bilders innehåll för att hitta teaterns begynnelse. Nästa anhalt är förlagd till bronsåldern med hällristningarna i Tanum och de gotländska bildstenarna. Den riktiga startpunkten sker dock med Trymskvädet i Eddan och dess skickelsedigra dialog. Den avbildade gycklaren på Albertus Pictors valvmålning i Härkeberga kyrka får också en vers, liksom äldre Västgötalagen, innan han via passionstidens berättelser, kyrkospelen och mysteriespelen landar i det svenska 1500-talet.Och därmed inleds den riktigt stora allfarvägen i den svenska teaterns historia. Som i så mycket annat när det gäller vårt folks väl och ve genom seklerna, är det Gustav Vasa som lägger grunden. Vad det inte minst handlar om, är att anpassa den svenska hovkulturen till dess utländska motsvarigheter. Först på plats är konstmusiken med hovkapellets tillkomst 1526. Något senare börjar resande teatersällskap komma på besök. Samtidigt utvecklas ceremonierna vid hovet till riktiga teaterbegivenheter.Teaterns århundradeMen utanför dessa kretsar spelas det också teater i samband med marknaderna. Ett välkänt exempel för alla Uppsalabor är den föreställning av Johannes Messenius Disa som uppfördes vid Distinget år 1611. Det var ett utdrag ur denna pjäs som fick celebrera vår stadsteaters 50-årsjubileum häromåret. Men det är även under den här tiden som skoldramat utvecklas som ett påbjudet led i undervisningen.Hela stormaktstiden under 1600-talet innehåller annars en väldig import av kultur utifrån och då inte bara i form av krigsbyten. Italien och Frankrike ger många impulser inte enbart till hovens omtyckta baletter. Skådespelartrupper anländer, detspelas teater både på slottet Tre kronor i Stockholm, på Gripsholm och Drottningholm. Drottning Kristinas insatser till svensk kulturs fromma får rejält med uppmärksamhet av Lars Löfgren. Betydelsefulla författare under denna tid är förutom Georg Stiernhielm också t ex Urban Hiärne och Samuel Columbus. Och på anatomiska teatern i Uppsalas Gustavianum hoppas man kunna hitta själen, den luringen som sägs dölja sig någonstans under kroppsskalet.Så betar Lars Löfgren av tidsskede för tidsskede och passar i samband med Karl XII på att berätta om dennes teaterintresse som var lika stort som vurmen för krigskonsten. Som man har rätt att vänta sig skild-ras 1700-talet som "teaterns århundrade". Det spelas teater lite varstans, inte minst i huvudstaden och samtidigt tillkommer såväl Drottningholmsteatern som Confidencen på Ulriksdal. Vi får en inhemsk opera 1773 och en kunglig dramatisk teater fem år senare. Det skrivs svensk dramatik som aldrig förr och komponeras operor. För första gången kan vårt land ståta med en självständig kultur.1900-talets storheterEn sådan kostar givetvis pengar och vid inledningen till 1800-talet uppstår den motsättning som pågått sedan dess mellan progressiva kulturivrare och ointresserade bönder. Med borgerlighetens framträdande på 1840-talet inleds den utveckling för teatern som konstart som bromsats upp först i våra dagar av okunniga politiker och deras hantlangare. Efter hand får landsorten egna teaterbyggnader. Lars Löfgren skildrar deras tillkomst en efter en och uppehåller sig även utförligt vid många fortfarande namnkunniga skådespelare och annat teaterfolk, verksamt i huvudstaden eller i de olika resande sällskapen.Också det nyss passerade 1900-talet får sin beskärda del av uppmärksamheten med storheter som teaterkungen Albert Ranft, Gösta Ekman, Pauline Brunius, Lars Hansson och Inga Tidblad. Här har bokens författare även dristat sig till att sammanföra de bägge kombattanterna Ibsen och Strindberg i ett och samma kapitel. De går visserligen i otakt med den norske giganten halvsteget före, men den svenske nationaldiktaren får i stället mest uppmärksamhet.Här hade Lars Löfgren, om han så velat, kunnat passa på att berätta om det svenska uruppförandet av Strindbergs Fröken Julie, som ägde rum den 26 april 1905 i en sal på Övre Gästis i Uppsala. Initiativtagare till föreställningen, som var ett gästspel från Lilla teatern i Stockholm, var UNT:s dåvarande chefredaktör Axel Johansson. Det var också denne som efteråt recenserade uppsättningen i tidningen. Det är inte utan att sammanhangen svindlar en smula, och man undrar om det inte är de Strindbergska makterna som varit framme, när man tänker på att en av UNT:s chefredaktörer och Axel Johanssons efterträdare i dag nästan 100 år senare är gift med chefen för Strindbergsmuseet i Stockholm!På tal om Uppsala kan det annars vara på sin plats att korrigera Lars Löfgren åtminstone på en punkt. Det är när han apropå Upsala-Gävle stadsteater givit skoldirektören Karl Söderberg alldeles fel titel. Däremot ställer man sig gärna helt och fullt bakom förslaget till inrättandet av en Inspector Dramatices vid Uppsala universitet med uppgifter liknande dem som t ex Director Musices har.Filmens utvecklingBiograferna kallades länge biografteatrar och Lars Löfgren skildrar filmens utveckling i ett eget avsnitt, som bl a tar upp närheten mellan film och teater inte minst när den senare förser den förra med yrkesfolk. I bokens avslutning ingår ett långt kapitel om alla dem som ligger bakom en teaterföreställning alltifrån skådespelare och sufflör, till författare, producenter och all hantverksskicklig teknisk personal. Så får dessutom radioteatern sitt liksom tv-teatern, där Löfgren själv en gång varit verksam.När det gäller televisionens utveckling från folkbildningsinstrument till det pågående förfallet som förnedringsinstitution har författaren åtskilligt tänkvärt och angeläget att säga. Men det gäller utspritt under handlingens gång också åtskilligt som har med teater och kulturpolitik i stort att göra. På så sätt kan den här teaterhistorien till allt annat även läsas som en stundom riktigt bitsk debattbok.Charmfullt personligAlldeles lätt att skiljas från sitt överdådiga och rika stoff har han dock inte haft. I den meningen kan boken sägas ha fått flera slut. Som måste författaren ut på scenen ännu en gång och titta efter att ingenting glömts bort. Men det har det nog knappast i den här charmfullt personliga teaterhistorien. Vill Lars Löfgren återvända en gång till bör han göra det framför ridån. För då skall ha få ta emot alla applåder han sannerligen gjort sig förtjänt av!