När svensken gjorde uppror

Det svenska upproret genom historien är föremålet som skildras i Mats Adolfssons bok När Borgarna brann. Piggt och konkret berättat, trots viss begreppsförvirring, skriver Torgny Nevéus.

Foto: Scanpix

Litteratur2008-05-08 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Mats Adolfsson är en journalist som kommit att intressera sig för historia. Han har särskilt fäst sig vid "Svenska uppror" och nu föreligger det första bandet i en tänkt serie av tre. Den sträcker sig till 1499 och de två följande kommer att gå fram till 1932. Svaret på varför han valt just detta slutårtal, avvaktas med spänning.
Adolfsson skriver - inte oväntat, eftersom det är en tidningsmans yrkesdygd - piggt och konkret. Inte heller är han oskicklig i historikerrollen och han har haft ett par goda rådgivare.
Men det finns en svårighet, när man skriver om uppror. Det har författaren själv observerat, nämligen, vad är egentligen ett uppror?

Adolfsson sökte i olika ordböcker och lagtexter men fann inget riktigt svar. Ganska snart blev han så trött på detta letande att han, som han uttrycker sig, beslöt sig för "att ta ut svängarna ordentligt för att få skrivro". Han har därför fått med det mesta utom slagsmål vid marknader, lokala blodiga släktfejder och fredliga demonstrationer.
Detta är klara besked och det bör vi som läsare respektera. Själv skulle jag nog ha valt ett annat grepp vad avser svensk forn- och medeltid. Som de flesta känner till dröjde det länge innan ett Sverige uppstod, och utan en verkligt stark centralmakt är det svårt att tala om uppror.

Det första "riktiga" upproret är, menar jag nog, Engelbrekts, eftersom vi då hade en mäktig nordisk unionskonung att räkna med. Men Adolfsson fortsätter med det sena 1400-talets hela unionstrassel. Först när Gustav Vasa etablerat sig på 1520-talet fick vi en centralmakt med tyngd. Detta sagt som en ren faktaupplysning utan alla moraliskt lovprisande övertoner. Sedan fick ju Gustav Vasa sitt att kämpa med, tydligen både Dackefejden och tandvärken samtidigt. Men om dessa och andra "riktiga" uppror kommer Adolfsson säkert att berätta i nästa bok.

Under det som vi kallar medeltiden förekom nästan alltid stridigheter någonstans mellan olika fraktioner inom det nuvarande Sveriges område. Adelsätter med sina anhängare, tronpretendenter inom och utanför den för tillfället "regerande" kungasläkten. Dessutom motsättningar mellan olika landskap och inte minst inblandningar ifrån danskt och norskt håll, från påvemakten osv. När nu nästan allt detta räknas som "uppror" av författaren blir följden att det som han skriver om helt enkelt blir en krigshistoria. Som redan sagts berättar han bra om allt detta, men det blir alltför ensidigt, eftersom utvecklingen under medeltiden trots allt inte bara omfattade fejder med vapen i hand.

Men jag vill också nämna ett par klara fördelar med denna bok. Han accepterar inte okritiskt, som Vilhelm Moberg och andra icke-historiker gjort, forntida sagor och andra krönikor såsom vore de obestridliga fakta. Adolfsson bedriver källkritik. Ett exempel är den berättelse som Snorre ger oss i Ynglingasagan. En träl vid namn Tunne tjänade hos sveakungen Aun, som gav honom stort förtroende. Under efterträdaren Egil fick Tunne det klart sämre och startade jämte sina ståndsbröder ett uppror. Av berättelsen framgår att en sannskyldig trälarmé skulle ha opererat framgångsrikt i Mälardalen. Efter ganska lång tid besegrades dock de upproriska. För många måste existensen av denne vår svenske Spartacus ha tett sig som en önskedröm. Men Adolfsson, som återberättar historien, kan torrt karakterisera den som "mytisk".

Klokt är också att författaren informerar läsaren om att ordet uppror betyder olika för oss beroende på vilken personlig politisk uppfattning vi har: "En del vänstermänniskor godkänner av ideologiska skäl bara uppror gjorda av folket mot överheten, men då blir frågan vad som är folket och vad som är överheten. I delar av högern har uppror traditionellt varit ett negativt ord." Egentligen, säger Adolfsson, är det väl bara Engelbrekt, som erkänns av alla, men då av olika skäl.

Detta om Engelbrekt återkommer han till längre fram och berättar om hur denne har hyllats av socialdemokrater, liberaler, bondeförbundare, moderater och deras ideologiska föregångare lika väl som av affärsmän, marxister och invandrarmotståndare. Han har räckt till för de flesta; dock med några undantag. Så lät Gustav Vasa sin städslade historiker Olaus Petri skriva om Engelbrekt med följande tillägg: "Engelbrekt skall räknas som en upprorisk man, som gick emot sitt rätta herrskap." Varför han gjorde så kommer Adolfsson att förklara i nästa bok.
En ny bok
Mats Adolfsson: När borgarna brann. Svenska uppror. Forntiden - 1499.
Natur och Kultur)