När smärtan övergår förståndet

En imponerande debut, skriven med säkerhet och självförtroende, anser Catrin Ormestad om Gabriella Ahlströms roman De oförglömliga.

Redan i sin första roman känns Gabriella Ahlström som en mogen författare, skriver Catrin Ormestad.

Redan i sin första roman känns Gabriella Ahlström som en mogen författare, skriver Catrin Ormestad.

Foto: Thron Ullberg

Litteratur2009-09-14 10:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Gabriella Ahlström har vi lärt känna som kulturjournalist och radioprofil. Nu debuterar hon som romanförfattare med De oförglömliga. Boken handlar om Fredrika, en ung kvinna som är intagen på ett kurhotell där hon återhämtar sig efter ett sammanbrott. Det var hennes yngre bror Simons begravning som utlöste krisen, men den egentliga orsaken var en händelse som inträffade för flera år sedan, i Paris. Eller kanske började det ännu tidigare, i barndomen.
För sin psykiatriker berättar Fredrika om sin familj, och om hur det var att växa upp med så berömda och dominerande föräldrar. Hennes pappa är en respekterad forskare och tevepersonlighet, och hennes mamma och mormor är båda firade skådespelerskor som vunnit världsrykte för sin begåvning och skönhet. Deras talang gick i arv till Simon som redan i tjugoårsåldern hade skapat sig ett namn som filmskådespelare och fotomodell. Fredrika å andra sidan är bara en vanlig tjej. Visserligen klok och förståndig och duktig på att rita fåglar, men utan mammans och broderns geni och magnetism. Hon är tidigt medveten om att för föräldrarna är det bara Simon som räknas. I deras familj kommer hon aldrig att få spela annat än biroller.

Fredrika växer upp till en inåtvänd och ensam ung kvinna som inte vågar släppa någon inpå sig, eftersom hon är rädd att de skall upptäcka att hon inte är värd särskilt mycket.
Det är inte förrän hon reser till Paris för att plugga franska som hon träffar människor som tycker att hon är vacker och speciell. För första gången känner hon sig sedd och uppskattad, och värd att älska. Men allt faller samman när Simon en dag står på tröskeln med all sin tjuskraft. Och sin hänsynslöshet.
Paris är mitt Pompeji, konstaterar Fredrika på ett ställe i boken. "Jag levde där, dag efter dag, mitt i livet, mitt bland människorna, ända tills solen en dag försvann och het lava steg upp ur vulkanens inre. Jag hann inte undan."

De oförglömliga är en berättelse om den sortens smärta som är så stor att den övergår förståndet och om svek som är så avgrundsdjupa att de kan förändra en människas hela sätt att vara i världen. Och därför är det förstås också en bok om kärlek. Det är en berättelse om mödrar och döttrar, syskon och älskare. Och alla dessa människor som inte går att placera i något fack, men som ändå kan göra hela skillnaden.
Det är en på många sätt imponerande debut, inte minst för att den är skriven med en sådan förbluffande säkerhet. Det var länge sedan jag läste en roman som kändes så genomarbetad och genomtänkt, och som helt saknar de skavanker som kan misspryda förstlingsverk. Redan i sin första roman känns Gabriella Ahlström som en mogen författare. Hennes språk är visserligen enkelt och okonstlat, men inte ett ord klingar falskt. Dialogen sitter som gjuten, och intrigen är skickligt sammansatt, med ett driv och ett thrillerartat sug som gör boken svår att lägga ifrån sig. Samtidigt har Gabriella Ahlström självförtroende nog att låta berättelsen utvecklas i sitt eget tempo. Att begrundande dröja vid detaljer och drömmande göra slingrande utvikningar.

På samma sätt formar hon bokens karaktärer, omsorgsfullt och med känsla för detaljer och nyanser. Samtliga personer i boken är tecknade med den skärpa, träffsäkerhet och empatisk humor som Gabriella Ahlström gjort till sitt kännemärke i andra sammanhang. Till exempel Fredrikas svettluktande moster med batiksjalen, och kvinnan i den rosa ballerinakjolen som känner sig som en femtonåring i en sextioårings kropp, som Fredrika möter på kurhotellet. Men allra skickligast är ändå porträttet av Fredrikas mamma som lätt hade kunnat bli en karikatyr av den karismatiska men självcentrerade och hänsynslösa divan som försummar sin alldagliga dotter. Men till och med hon får djup och komplexitet, allt eftersom intrigen utvecklas.
De oförglömliga är en bok som man läser med oavlåtligt intresse, som griper tag och berör, och som kanske öppnar för igenkänning. Man behöver inte vara barn till en kändis för att veta hur det är att stå i skuggan av någon annan och hur svårt det kan vara att finna sitt eget värde, och sin livsväg. Det är klokt och insiktsfullt. Och mycket bra.
En ny bok
Gabriella Ahlström
De oförglömliga
(Norstedts)