När Skåne blev svenskt

Krigshistorikern Lars Ericson Wolke återger i sin bok om "Tåget över Bält" en scen, som han med rätta betraktar som "klassisk i svensk historieskrivning". Dagen är den 4 februari 1658 och Karl X Gustav äter kvällsmat i Dalums kloster på Fyn. En svensk officer vid namn Erik Jönsson anmäler sig hos kungen mitt i måltiden. Han rapporterar om isläget och gör den bedömningen att med Guds hjälp kommer kungen att kunna föra över armén till Lolland, ett steg för att senare nå Själland. Kungen blir mycket förtjust över budskapet, gnuggar händerna och utbrister: "Nu, bror Fredrik, skall vi talas vid på god svenska."

Två kommentarer kan göras till den scenen. För det första, vilken roll spelade nämnde Erik Jönsson i sammanhanget? Så mycket kan sägas att han med tiden förstorade sina insatser när det gällde Tåget över Bält. Forskarna har dock varit oense härom och debatten är säkert inte avslutad ännu. Han är mera känd som Erik Dahlbergh. Det är för övrigt denna vinter 1657/58, som han lade sig till med det nya namnet. Som Peter Englund formulerade det år 2000 har "förloraren Jönsson, Jöns son, Jösses pojke, börjat förvandlas till karriäristen Dahlbergh".

För det andra är det lustigt när kungen säger sig skola tala med sin danske kollega på "god svenska". Visserligen behärskade Karl Gustav vårt språk men talade lika gärna, kanske hellre, tyska. Vad Fredrik III beträffar, så hade han mycket små möjligheter att uppfatta vad som yttrades på svenska, eftersom han, när han krönts tio år tidigare inte kunde ett ord danska. Han hade egentligen andra intressen än krig och politik. Ericson Wolke kallar honom "teologen på Danmarks tron".
Författaren presenterar en god bakgrund till vad som skedde i februari 1658. Han påminner om att bara dussintalet år tidigare, 1645, hade Danmark vid Brömsebrofreden förlorat Gotland, Jämtland, Härjedalen, Ösel samt Halland på 30 år. Det sved ännu hos danskarna. Under mellantiden hade Karl X Gustav (1654) blivit kung i Sverige. Han blev mycket snart militärt sysselsatt först i Ryssland, sedan i Polen utan egentligen avgörande framgångar. Det var därför snarast med lättnad som han mottog budet om Danmarks krigsförklaring sommaren 1657. Till en av sina överstar skrev han: "Polska och ryska krigen äro mig och mitt rike besvärligare än det danska. Ty med dessa barbarer uträttas intet, man må slå dem aldrig så."

Fredrik III hade emellertid gjort flera svåra felbedömningar, när han förklarade Sverige krig. Han trodde att Karl Gustav skulle hållas kvar i Polen, vilket alltså inte skedde. Han antog också att svenska flottan skulle bege sig mot Stockholm och under tiden kunde danskarna besegra dem i Östersjön. Så blev det inte. Slutligen hade Danmark ett fördrag med Nederländerna och trodde att holländarna skulle ingripa, vilket de inte heller gjorde.
Den för svenskarna lyckosamma expeditionen över Bälten hade alltså till förutsättning fiendens politiska och strategiska misstag. Sedan var det naturligtvis ett djärvt schackdrag av den svenske kungen och därtill kom att han "hade tur". Att de lärde har tvistat och tvistar om vad som dominerade i detta fall, framgår mycket tydligt av författarens kloka och läsvärda översikt över forskningsläget. Att freden som redan den 26 februari 1658 slöts i Roskilde var synnerligen hård för Danmark, därom råder intet tvivel. Den danske chefsförhandlaren lär ha sagt "Ack om jag inte kunnat skriva!" Det viktigaste resultatet är att genom denna fred blev Skåne för framtiden svenskt.

Mycket annat lärorikt och spännande finns för läsaren att ta till sig ur denna bok. En intressant figur är Corfitz Ulfeldt, dansk högaristokrat och gift med Kristian IV:s dotter Leonora Christina. Han gick över till svenskarna och spelade en viss roll i fredsförhandlingarna. Danskarna kom att betrakta honom som en sannskyldig Quisling. Vidare diskuteras de skönlitterära försök som gjorts att förhärliga händelsen och kungen. En skrift från 1754 visar att minnet hölls levande. När Vitterhetsakademien, som just instiftats, anordnade sin första pristävling, presenterade Hedvig Charlotta Nordenflycht eposet "Tåget öfver Bält". Hon vann inget pris, vilket hedrar Akademien. Hör här: "Upp, ropte CARL, mitt folk och spännom modigt bälte (sic!); han sedan Tirfing tog och ställte hären opp —- "

Författaren säger att sedan upphörde i princip de skönlitterära försöken kring Tåget över Bält. Jag vill dock tillägga att Topelius berört händelsen i "Fältskärns berättelser". Han låter Karl X Gustav befinna sig vid Lilla Bält på Jylland. Bertelsköld i hans tjänst erbjuder sig att rida över till Fyn för att pröva isen. När han väl kommit över griper han en femårig gosse och drar honom med sig, trots moderns förtvivlade motstånd. Nu har han ett levande bevis på att han varit på andra sidan Lilla Bält. Denne Nils växer upp i Finland och kommer att spela en viktig roll i romanens handling. Men därom kan Topelius själv ge oss besked.

När Skåne blev svenskt

Den för svenskarna lyckosamma krigsexpeditionen över Bält skildras i Lars Ericson Wolkes nya bok.