Under tidigt trettiotal skakades Salatrakten av en rad lika oförklarliga som grymma rånmord. Offren var alltifrån taxichaufförer till ensamstående gamla kvinnor. En grupp unga män visade sig stå bakom brotten. Den så kallade Salaligan var aldrig särskilt framgångsrik. Det sammanlagda bytet uppgick till 20 000 riksdaler.
Vid de av rikspressen hårt bevakade rättegångarna 1936 pekades den skygge Sigvard Nilsson ut som ligans ledare. Nilsson, som sedermera tog efternamnet Thurneman, erkänner sig också skyldig till fem mord. Vid den rättspsykiatriska undersökningen fastslås att han vid tiden för brotten ej lidit någon psykisk sjukdom, men att han, som en läkare formulerar det, "är en konstitutionellt i högsta grad abnorm människa", med "en nästan fullständig moralisk känslolöshet". Han döms till psykiatrisk vård, och tas 1937 in på säkerhetspaviljongen på Säters sjukhus. När han friges nästan trettio år senare är han en bruten man, märkt av ett liv på institution. Vid sin död efterlämnar han en bankbok med 20 000 kronor, alltså exakt samma belopp som han och hans beryktade kumpaner kom över en gång i tiden.
Det är gåtan Thurneman Arne Sundelin försöker sig på att besvara i sin nya bok. Allt sedan Salaligans dagar har nämligen frågetecknen varit många. Vem var denne prydlige, stillsamme man, som ena dagen kunde betjäna kunder i en herrekiperingsbutik för att andra dagen planera sprängattentat mot Stockholms central? Det råder inget tvivel om att Thurneman var djupt störd, men vad formade honom? Vem eller vad gjorde honom till en mördare?
Sundelin spekulerar inte utan tar avstamp i, som det heter, "verkliga dokument". Utifrån ett enormt arkivmaterial - gamla tidningsnotiser, rättegångsprotokoll, dagböcker, brev och läkarjournaler - tecknas ett fascinerande porträtt av en dubbelnatur. Det framkommer att relationen till den försupne fadern var något komplex, men å andra sidan var förhållandet till systern och modern kärleksfullt. Som tjugoåring hade Thurneman börjat intressera sig för österländsk mystik, yoga och teosofi, och tillsammans med några bekanta i Sala bildade han Den magiska cirkeln, en löst sammanhållen förening som ägnade sig åt hypnos och drömtydning - ganska långt ifrån mordbrand med andra ord.
Den som väntar sig ett svar på frågan om vem Thurneman egentligen var, och vad som drev honom, lär bli besviken. Thurneman mördade av en anledning - att få pengar. Hans ondska var banal. Sundelin låter oss visserligen se in i Thurnemans psyke, men vi kommer honom aldrig nära. Han är och förblir en gåta.
Sundelins skildring är likväl spännande läsning, lika delar psykologisk thriller, biografi och dokumentär. Ofta kommer jag att tänka på Truman Capotes sextiotalsklassiker, In Cold Blood, en bok som också den beskriver en mördares mentala fysionomi. Både Sundelin och Capote tar utgångspunkt i ett verkligt rättsfall. Men där Capote nyttjar ett perspektiv, den utomstående, värderingsfria reporterns, använder sig Sundelin av flera. Genom att varva tillsynes autentiska utdrag från diverse utlåtanden och rapporter med glimtar från Thurnemans uppväxt får läsaren sätta ihop sin egen bild. Genreöverskridandet och stilblandningen gör materialet levande. Thurneman är så närvarande i texten att det ibland blir obehagligt.
Ytterligare en likhet mellan Capote och Sundelin är den filmiska berättartekniken - perspektivförskjutningarna, de hastiga scenomkastningarna, den starka betoningen av det visuella samt detta att berättaren emellanåt blir ett kameraöga. Båda lyckas också skriva vackert om grymma händelser. Thurnemans väg mot avgrunden skildras på en kristallklar prosa, helt i avsaknad av sentimentalitet.
Under läsningen slår det mig att Sundelin med sin gestaltning av Thurneman också lyckas säga någonting om de samhällsförändringar som sker i Sverige under trettiotalet. Genom Salaligans härjningar förlorar den lilla landsortsidyllen oskulden. Med de fem bisarra rånmorden går något heligt förlorat.
Det märks att Arne Sundelin är lärare på en av landets främsta skrivarskolor. Fallet Thurneman är ett mästarprov i stilistisk virtuositet. Utlåtanden, jurist- och läkaranteckningar är så fyndigt formulerade att man luras att tro att de är avskrifter. Eller är det kanske det de är? Avskrifter alltså. Sundelin säger själv i ett efterord att han tar sin utgångspunkt i verkliga dokument, att han har gjort en "omfattande research". Men då han samtidigt låter läsaren sväva i ovisshet om exakt vilka källor han utgått från faller också hans undersökning. Å andra sidan kanske detta är en del av Sundelins litterära strategi. Det står ju trots allt "roman" på försättsbladet.