Psykologen BF Skinners sista ord på dödsbädden, efter att han plågad av muntorrhet fått ett glas vatten av en sköterska, lär ha varit ”underbart”. Man kan tycka att det är smått sensationellt att någon, där vid randen mot slutet, över huvud taget är förmögen att formulera någon som helst tillfredsställelse, men man kan också tänka att det är en isolerad händelse som inte nödvändigtvis är betyget på eller sammanfattningen av ett helt liv.
Och för några är kanske ett sådant uttalande enbart en närmast hånfull orimlighet. För männen i Åke Smedbergs noveller är det otvivelaktigt så. Att någon av dem skulle klämma ur sig något sådant på dödsbädden är otänkbart; om de över huvud taget tagit ett ord som ”underbar” i munnen under hela sin livstid är oklart.
Borges i Sundsvall är en samling om tolv noveller som alla sjunger i den dovaste moll.
Männen i Smedbergs berättelser är (oftast) inte konkret eller akut döende. Och ändå är det första jag kommer att tänka på Top five regrets of dying, listan och boken med samma namn som den australiensiska palliativa sjuksköterskan Bronnie Ware sammanställt efter intervjuer med sina patienter under deras sista veckor i livet.
Och det av två skäl: Det ena för att Borges i Sundsvall till betydande del kretsar kring ånger.
Det andra för att dessa män på det hela taget beter sig som om de nått vägs ände och närsomhelst måste göra bokslut. Eller, i vissa fall, som om de redan var döda och att det faktum att de fortfarande lever och andas bara är en grym ironi.
Det låter inte så muntert, och är det inte heller. Smedbergs noveller är grådaskigt vemodiga i bästa fall, och nattsvart melankoliska i sämsta. Någonstans glimmar det till, men det där blänket finns liksom aldrig här och nu, utan är alltid placerat i ett avlägset då; en plats dit huvudpersonerna aldrig kan återvända, annat än i minnet.
Men även om minnet är en bedräglig sak, så är det inte blott ett nödtorftigt substitut för liv.
Det kan också vara en konstruktiv syssla att aktivt komma ihåg, eller som huvudpersonen i Händelser i livet formulerar det: ”Det han kunde göra var att minnas. Det var väl det han borde ägna sig åt.” Det är sorgligt och samtidigt meningsskapande, och sådana är också Smedbergs noveller i största allmänhet. De skildrar en tillvaro där meningslösheten i sig bär på mening – kanske helt enkelt för att det inte finns något som människan räds så mycket som den absoluta tomheten?
Just det existentiella temat fångar Åke Smedberg fint. Men även om där finns en inneboende allmängiltighet, blir det mer problematiskt att novellerna sinsemellan är så lika varandra.
Det handlar inte om att tematiken går igen, för det binder samman de enskilda berättelserna till en övertygande helhet, utan snarare om att karaktärerna påminner så mycket om varandra.
Det är samma minnen som flimrar förbi; barnlekar ute i naturen och med pappa, det första sexuella uppvaknandet, särade läppar hos någon kvinna som blev antingen en kort passionshistoria eller en med åren allt tristare fru.
Och jag kan inte låta bli att tänka: om man nu har föresatt sig att skriva ett gäng noveller om män som minns, kan de då inte få minnas lite originellare saker?
Just pubertetsminnena går det ju tretton på dussinet av i litteraturen. Och varje gång ställer jag mig frågan: hur kan denna tid framstå som så ojämförligt väsentlig för alla dessa författare?
Jag tror inte att den är det, egentligen. Snarare än att dessa enskilda händelser eller perioder i livet varit så avgörande i sig, tror jag att det handlar om en nostalgisk längtan till en tid som var före – allt. Till det tillstånd man befann sig i när där inte fanns tillstymmelse till facit, eller några tillfällen för regelrätt ånger. Före utvärderingarnas tid, helt enkelt.