När kvinnor slår tillbaka
Joyce Carol Oates böcker handlar ofta om mäns våld mot kvinnor. Men nu äntligen är det dags för kvinnorna att slå tillbaka, skriver Catrin Ormestad.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I sin nya bok, Vredens änglar, som i dag kommer ut i svensk översättning, är rollerna plötsligt de ombytta: det är äntligen dags för kvinnorna att slå tillbaka. I bokens nio noveller vänder Joyce Carol Oates upp och ned på det som vissa anser vara biologi, andra kultur och inlärda beteenden, och låter kvinnorna begå de mest fasansfulla dåd, ofta kallt beräknande, ibland njutningsfullt.
Det gör till exempel den unga, nygifta Lucretia, som telefontrakasseras så snart hon är ensam hemma. Rösten låter dock märkligt bekant. Det är väl inte hennes svartsjuke make som försöker lura henne i en fälla? En sen kväll slänger hon inte på luren utan inleder ett flirtigt samtal med "flåsaren". Sedan osäkrar hon geväret och väntar lugnt på att hennes make skall komma hem. Lika beräknande är Kristine som lockar med sig sin åldrade make till en öde strand där hennes unge älskare ligger i bakhåll. Han vill åt mannens livförsäkring, hon vill bara ha frihet att leva ut sina passioner.
Somliga av bokens illdådskvinnor är inte mer än små flickor. Där finns till exempel sexåringen som bär upp sin lillebror på taket, för att tvinga deras självupptagna mamma att slita sig från trädgårdsfesten och ägna dem lite uppmärksamhet, och elvaåriga Doll som reser genom Mississippi tillsammans med sin pappa som också hennes hallick. Då och då stannar de till på ett sjabbigt motell där han arrangerat ett möte med en pedofil. Policyn är visserligen att kunderna inte får röra vid henne, men det är inte alltid de kan låta bli. Och det är inte alltid Doll kan låta bli att röra vid dem heller - med sitt rakblad.
Det är onekligen en fascinerande samling flickor och kvinnor som Oates berättar om i Vredens änglar, och när man läser boken imponeras man än en gång av hennes förmåga att levande gestalta de mest skilda kvinnliga erfarenheter. Rikemanshustrun som irrar runt Manhattan på jakt efter sin själ och den perfekta Pradaaccessoaren skildras med samma inlevelse och engagemang som elvaåringen vars pappa är hennes hallick. Det som alla karaktärerna i Vredens änglar har gemensamt är att de inte riktigt passar in i den konventionella ramen för hur flickor och kvinnor förväntas agera. De vägrar helt enkelt att bli offer, och de skyr inga medel för att få vad de vill ha, inte ens överlagt mord.
Det är framför allt detta, den originella tematiken, som gör boken läsvärd. Även utförandet och persongalleriet äger en särskild fräschör. Joyce Carol Oates har ibland en tendens att upprepa sig, men i Vredens änglar känns såväl konflikterna som karaktärerna nya, även om en av hennes favoritfigurer dyker upp också här: den ridderlige mannen som agerar beskyddare eller hämnande ängel åt en utsatt kvinna.
Samtliga noveller håller dock inte måttet. Joyce Carol Oates är som bekant oerhört produktiv och ibland händer det att hennes böcker inte känns helt genomarbetade, vilket är fallet med några av berättelserna i Vredens änglar. Såväl språket som psykologin blir ibland lite slarvig. Det är den till exempel i berättelsen om Doll, som brister i trovärdighet. Kanske beror det på att jag är hopplöst fjättrad i just de könsstereotypa kulturella eller biologiska ramar som Oates gör ett tappert försök att spränga, men jag har faktiskt lite svårt att acceptera att en elvaårig flicka med berått mod kan mörda och lemlästa främmande män, och därtill njuta av det.
Men vid närmare eftertanke skulle jag nog ha lika svårt att acceptera om en elvaårig pojke gjorde detsamma.
Men samlingen innehåller också några riktigt bra noveller, till exempel Så sant mig Gud hjälpe och Hunger. I dem står den kvinnliga sexualiteten i centrum. I Oates händer blir den en mäktig drivkraft som får kvinnorna att handla irrationellt och driver dem till självutplåningens rand, vilket ju i vår kultur främst varit förbehållet den manliga sexualiteten.
Detta är också berättelser där kvinnorna medvetet och kallsinnigt väljer sin väg. I andra noveller manipuleras de snarare till att handla som de gör, eller drivs dit av omständigheterna. Inte minst för den prostituerade elvaåringen framstår faktiskt hennes psykos som en ganska logisk reaktion på det hon utsätts för. Vid närmare läsning inser man att många av kvinnorna i Vredens änglar faktiskt är offer för manligt förtryck, och det är inte utan en viss besvikelse som man konstaterar detta - för nog hade det varit lite härligt om kvinnorna bara för en gångs skull hade tillåtits agera som män?
En ny bok
Joyce Carol Oates
Vredens änglar
övers Kerstin Gustafsson
(Albert Bonniers Förlag)
Joyce Carol Oates
Vredens änglar
övers Kerstin Gustafsson
(Albert Bonniers Förlag)