När kulturen blev en lek

Knappt har diskussionen om en möjlig bildningskanon ebbat ut förrän de litterära manifesten står som spön i backen. Behöver romanen förnyas? Litteraturen över huvud taget? Vem behöver kulturen?
I det läget kommer Lena Kåreland, professor emerita i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, med en bok som tar avstamp i 1960- och 70-talens kulturdebatt, då allt sattes under lupp och alla traditionella revir ifrågasattes. Då som nu var förvirringen lika stor som entusiasmen. Boken heter Inga gåbortsföremål. Lekfull litteratur och vidgad kulturdebatt i 1960- och 70-talens Sverige. Kåreland har forskat mycket kring barnböcker och barnbokskritik. Så också här, där barnlitteraturens ställning inlemmas i undersökningen av den aktuella perioden på ett sätt som inte skett tidigare. Det är välkommet.

Boken behandlar hur kulturdebatten såg ut när konsten och litteraturen sökte sig nya vägar och distributionskanaler under "rekordåren". Dagens Nyheter lyfts fram som debattforum för en ny barnkultur. Kåreland berättar också om "Tre författare - tre exempel": Sandro Key-Åberg, Siv Widerberg och Lars Bäckström, som lyfts fram som representanter för den här tiden. De är alla poeter, vilket Kåreland betonar: "Det var framför allt inom poesin som de mest iögonenfallande litterära förändringarna ägde rum."

Det tidiga 60-talet markerar ett demokratiskt uppvaknande. 1962 kom Bengt Nerman ut med sin bok Demokratins kultursyn, som vållade en del rabalder. Han gick till attack mot etablissemangets moraliserande och elitistiska kultursyn, som han menade även kom till uttryck i folkbildningskretsar. I stället borde man möta individen där hon befinner sig: "Kravet på ´kultur´ står här mot behovet av innebörd /- - -/ Om jag älskar rosiga kakfat med spets och guldkanter, så betyder de sannolikt något för mig." Ulf Linde hade ett par år tidigare i sin konstfilosofiska essäsamling Spejare i Duchamps anda betonat verkets förhållande till betraktaren, som konstituerade det som konst.
Gränsöverskridande mellan konstarterna och en "öppen konstsyn" manifesterades också på en uppmärksammad happening på Moderna museet 1964. Tema: bild-dikt-ljud. Den lekande människan - Homo ludens - sågs som medskapande av konst i alla bemärkelser. Kritikerkåren föryngrades och kultursidorna med den. Inom litteraturen kom "nyenkla" dikter som anknöt till vardagen och "konkretisterna" lekte och experimenterade med "ordmassan". De glada krumsprången mattades dock så småningom när det världspolitiska läget mörknade och det politiserade "nya engagemanget" gjorde entré.
Under den aktuella perioden kom barnboken och diskussionen kring den att kraftigt öka i betydelse. 1962 tillträdde Margareta Strömstedt som barnboksredaktör vid Dagens Nyheter. För henne var barnboken i full paritet med litteraturen i övrigt och borde recenseras som sådan. Den var en del av kultursidan helt enkelt, och därmed av det offentliga samtalet. Strömstedts kamp för statushöjning var framgångsrik. Kåreland kallar till och med DN för ett "miniuniversitet" vad gäller barnkulturfrågor.

I dag ser vi inte en samlad rörelse i kulturdebatten av det slag som fanns på 60- och 70-talen. Det tidiga 60-talet kunde te sig förvirrande i sitt experimenterande där "allt" var tillåtet, men man kunde ändå skönja en gemensam, antiauktoritär färdriktning. Redan kring 1965, "strömkantringens år", började dock den lekfulla estetiken förskjutas mot realistiska och politiska uttryck i och med att Vietnamfrågan blev brännande. Estetiken blev gradvis - men aldrig helt - en annan. Rapportböcker och "politisk konst" trängde in i vardagen. Att mota kommersialiseringen av kulturlivet blev en viktig sak inte minst för författarna, som ville arbeta på egna villkor. Så såg till exempel Författarförlaget dagens ljus 1970. När manifesten i dag duggar tätt över kultursidorna är buden många. Debatten är livlig, men på gott och ont mer individualistisk. Men visst finns det likheter: Små uppstickarförlag och "fria" tidningar vill erbjuda okommersiella alternativ. Och vad barnkulturen beträffar är det många som hållit andan över vad som händer med Unga Klara.
Men åter till boken Inga gåbortsföremål: De två decennier "när allt var i rörelse" gick alltså i varandra och författaren hoppar rätt friskt mellan dem. Hur politiseringen före och under 70-talet påverkar litteraturen behandlar hon närmare i en artikel i Svenska Dagbladet 2008. Jag hade gärna sett att hon i stället för att hänvisa till den utförligt fått med just denna diskussion också i boken. Gärna också något om barnkulturens roll i nuläget. Sammantaget är det dock en mycket spännande, rik och välskriven bok. Om "en tid som är på en gång mycket avlägsen och mycket nära".

När kulturen blev en lek

Uppsalaprofessorn Lena Kåreland berättar i Inga gåbortsföremål om kulturdebatten i 1960- och 70-talens Sverige. En rik och spännande bok, skriver Bitte Jansson och noterar likheter - och skillnader - med dagens debatt.