I och med Fadime-dagen den 21 januari aktualiseras årligen debatten om så kallat hedersrelaterat våld, ett ämne som ända sedan den första svenska hedersmordsdomen 1994 har varit ett minerat fält. ”Hedersmord” ses av en del debattörer som ett begrepp konstruerat av en enögd medierapportering som förstärker fördomar mot svenskar med utomeuropeisk bakgrund. Att göra skillnad på hedersrelaterat respektive annat våld mot kvinnor anses nämligen dölja en djupare etnisk och strukturell diskriminering. Det hävdas bland annat att ”hederskultur” främst används som förklaring till våldsbrott begångna av män med invandrarbakgrund, medan våld mot kvinnor i som utövas av ”vanliga svenska män” oftast förklaras med begrepp som ”passion”, ”svartsjuka” eller provokation”. En översikt av tongångarna finns i rapporten Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism från 2005. Vissa forskare har dock i åratal pekat på ett existerande samband mellan synen på kvinnans ärbarhet och en särskild ”hedersetik” som fortfarande präglar bland annat Mellanöstern och Kurdistan. (Tahire Koctürk-Runefors, En fråga om heder från 1991).
Västerländska historiker brukar å sin sida påminna om att hederskulturer har präglat de flesta förmoderna samhällen runt om i världen, inklusive de nordiska. Oavsett vilket lär debatten om hederskulturer inte bli lättare i en tid av ökande främlingsfientlighet.
Arkan Asaads i dagarna utkomna romandebut om hederskulturer, Stjärnlösa nätter. En berättelse om kärlek, svek och rätten att välja sitt eget liv, har redan hunnit få massmedial uppmärksamhet. Historien om den nittonåriga svenska killen Amàr som hälsar på sin fars släkt i irakiska Kurdistan och där tvingas gifta sig med sin kusin Amina har lyfts fram som delvis självbiografisk. ”Det talas mycket om att det förekommer tvång, hot och våld i så kallade hederskulturer. Men det är bara toppen på isberget. Krav är mycket vanligare än tvång. Tvånget eller våldet tas till i vissa fall när kraven inte fungerar”, hävdar Asaad i en intervju (DN 1.6.11).
Hans roman hör till samma kategori som tidigare Norma Khouris Förlorad heder (2002) eller Levande bränd av författarnamnet Souad (2003). Men hos Asaad är det för omväxlingens skull en man som får berätta om sig själv som ett offer för faderns våld hemma i Sverige och om det psykiska tvång som han utsätts för av sin kurdiska släkt.
Romanen är inget stilistiskt mästerverk. Ändå är det kanske just den vardagliga berättarstilen som gör Amàr till en trovärdig romangestalt. Det är en nyanserad skildring av komplexiteten i att vara svensk med utländska rötter och en ung människa som växt upp i en våldsdrabbad familj. Amàr är en man som å ena sidan försätts i en maktlös position och å den andra själv tenderar att omedvetet reproducera den syn på manlighet som förstört hans liv. Han skildras som en känslosam och varm person med hög moral och rättvisekänsla men även med stor personlig integritet. Han noterar skillnaderna mellan sin vardag i Sverige och i kurdiska Sulaymaniyah men hans inställning till vardagslivet, matkulturen och släktgemenskapen i faderns hemtrakter är i grunden varm och bejakande. Hur verklighetstrogen hans skildring av livet i de ekonomiskt trängda och oroliga områden runt Sulaymaniyah är svårt att veta för den som aldrig besökt dem. Ibland önskar jag dock ett tydligare klassperspektiv i romanen.
Stundom får jag en kuslig känsla av att Asaad helt enkelt har läst in sig på debatten om hederskulturer och sedan konstruerat sin roman därefter, så komplexa är berättarjagets motiv och reaktioner. Ett av de mycket få ställen i romanen där Amàr helt tar avstånd från släkten är själva bröllopsceremonin som får honom att känna sig ”våldtagen”. Plötsligt är det som om han såg sitt giftermål som en del i en hel exportindustri där unga kvinnor och män från fattiga och krigshärjade områden gifts bort till rika västländer för att senare kunna skicka hem pengar och försörja dem som blir kvar. Annars är Amàds släktlojalitet förunderligt stark med tanke på det som han utsätts för. Med sina samvetskval och med sin hatkärlek till den alkoholiserade och tyranniska fadern blir han till slut för mycket av ett offer.
Trots att Amàds liv står i fokus för berättelsen blir jag inte mindre gripen av både hans flickvän Shilans och hans fru Aminas öden. Den lydiga dottern Amina som följer släktens vilja får som övergiven hustru flytta tillbaka till föräldrahemmet och hon förlorar sitt ”värde” på den framtida äktenskapsmarknaden. Romanens Amàd kommenterar tyvärr inte huruvida släktingarnas kvinnosyn är typisk för enbart deras eget sociala skikt eller allmänt utbredd i området.
Stjärnlösa nätter är i grunden en modern tendensroman där budskapet är viktigare än formen. Som ett inlägg i en debatt som i all välvilja ofta slår knut på sig själv är den på det hela taget rätt läsvärd.