När konsten blev tillgänglig för alla

År 1866 var Nationalmuseum ett färdigbyggt palats för konsten ytterst på Blasieholmen i Stockholm. Byggnaden var ritad av den tyske arkitekten Friedrich August Stüler. Tidigare hade Fredrik Wilhelm Scholander gjort upp en plan för museet, som skulle läggas uppe vid Hamngatan bortom Karl XIII:s torg i Kungsträdgården. Stüler var inkallad för att ge synpunkter på denna plan, och han lyckades därmed själv bli arkitekt för museet.

Sedan dess har museet varit ett hemvist för svensk och utländsk konst, för skulptur, måleri handteckningar, grafik och konsthantverk. En stor förändring har skett i huset. En kringbyggd gård har överglasats och blivit restaurang. Förutsättningen för att genomföra detta var en epokgörande förvandling av glas som efter 1950 kunde skapas med stora ytor, det så kallade flytglaset. Många outnyttjade gårdar blev av den uppfinningen attraktiva ljusfyllda rum. En annan nyhet som har tillförts museet i modern tid är hissar. Maskinhissarna kom i bruk först från omkring 1900. Nationalmuseum är ett palats likt många andra konstmuseer med pompösa trappor. Att ta sig upp för dem i Nationalmuseum är mödosamt. Hissen transporterar numera upp i höjden äldre besökare och invalider.

Ursprungligen skulle museet rymma en rad olika samlingar - livrustkammare, bibliotek, mynt och medaljer, samlingar av fornsaker. Med tiden har det blivit en hel familj av museer i Stockholm som fyllts med föremål vilka Nationalmuseum har befriats från. Historiska museet, Etnografiska museet, Östasiatiska museet, Nordiska museet, Arkitekturmuseet, Medelhavsmuseet och Moderna museet är några avknoppningar som har spritts i huvudstaden. En stor del av Nationalmuseum har fyllts med konsthantverk. Jag tycker att man under parken på Blasieholmen borde skapa en bred passage mot en friliggande byggnad mot Nybroviken avsedd för konsthantverk. Men det finns säkert andra planer rörande detta.
Ett nytt Nationalmuseum planeras att stå färdigt år 2018. Allmänheten skall kunna följa planerna. Museet har blivit platsen för en redovisning av planerna på något som kallas för en plattform och har namnet Arbete pågår: Museum i ljus. Att bedöma denna presentation är vanskligt, eftersom planen för byggnadens förnyelse ännu inte har blivit fastslagen av regeringen.

För förståelsen av museets förvandlingar i framtiden kan det vara av värde att ha en god bild av museets historia, hur samlingar av konst skapades i kyrkor, hos furstar och stormän. Per Bjurström, som var en stridbar chef för museet, har skrivit den grundläggande boken om samlingarnas historia. De börjar som privata skapelser men blir sedermera bundna av viljan att göra dem tillgängliga för alla. Man följer i detta avseende uppslag, som hade gjorts utomlands. Efter hand blev det offentliga museer som vårdades nationellt, regionalt och kommunalt.
En offentlig museal samling skall äga, visa, vårda och studera med forskning de egna samlingarna samt dessutom ha ett utbud av utställningar av konst som förts till museet genom tillfälliga visningar. Hur denna form för museal verksamhet uppstår har Per Widén skildrat i en doktorsavhandling - Från kungligt galleri till nationellt museum. Gidlunds förlag har med detta aktuella historiska verk åstadkommit en attraktiv trycksak. Bilderna i boken har inramats en smula kokett, men det gör inte läsvärdet sämre. Humanistiska doktorsavhandlingar döljer teserna i långa svep av berättelser, och det krävs för sådana framställningar en annan typografisk gestaltning än vad vetenskapliga verk i andra fakulteter åstadkommer. Detta erbjuder naturligtvis ekonomiska problem för doktoranden. Han får söka tryckbidrag i fondernas mångfald med oro och möda. Per Widén har åstadkommit ett verk som ger en god bakgrundsteckning för den nya förvandlingen av Nationalmuseum.
Man brukar skilja på den gamla furstliga traditionen och den framväxande borgerliga kulturen då det gällde organiseringen av konstlivet. Slottet i Stockholm hade sina samlingar. Under 1800-talet blev de tillgängliga för allmänheten. Karl XIV Johan, som inte är särskilt bekant för ett stort konstintresse - hans stora intresse var porfyren i Älvdalen - men det visar sig att han planerade ett museum vid Rosendal på Djurgården. I slottet kan man fortfarande avnjuta den götiska mytologien i konsten. Sergel hade varit den store skulptören, och han fick sina efterföljare. Byström och Fogelberg var de förnämsta. Per Widén visar att den kungliga ambitionen kom att förenas med det nya borgerliga initiativet - Sveriges Allmänna Konstförening. Där fanns en energisk vilja att gynna samtidskonsten. Med konstlotterier kunde konsten spridas till de intresserade.
Ett genuint konstintresse fanns hos Oscar som kronprins, och hans hustru Josefina, som var dotter till kejsar Napoleons adoptivson. Som vicekung i Italien förde hans till hustruns land Bayern stora konstsamlingar. Detta intresse kom att gynna Sverige. 1828 framfördes i riksdagen en motion om inrättandet av ett nationalmuseum, men den avslogs. Intresset för ett museum var ändå starkt. Det visar sig att de kungliga ambitionerna förstärktes av de borgerliga samlarna och magnaterna. På 1840-talet började planerna resultera i ritningar. Till slut uppfördes dock palatset på Blasieholmen. Det var en dyrbar byggnad, en halv miljon riksdaler banco var den beräknade kostnaden. Karlsborgs fästning som byggdes på den tiden kostade 1 600 000 riksdaler banco, medan Carolina Rediviva i Uppsala kostade 313 000 att uppföra. Men som det brukar vara - under byggenskapen av Nationalmuseum ökade kostnaderna och slutsumman för byggnaden blev 2 270 877 riksdaler.

Det blev ett praktfullt bygge som var planerat att ta mot folk av alla samhällsklasser. Den samtida konsten fick senare fast plats på väggarna, då Carl Larsson målade trapphallens murala verk. Vad som nu kommer att ske med Stülers palats vet vi inte ännu, men den förstudie som nu lämnas till regeringen går ut på att det skall bli ett "grönt museum". Ljust skall det också bli. Tillgängligheten av samlingarna kommer naturligtvis under byggnadstiden minskas. Man får väl tillfälligt utlokalisera konstverken till museer runt om i landet. Det bidrar naturligtvis till att konsten blir tillgänglig för landets befolkning på olika håll.

När konsten blev tillgänglig för alla

Per Widéns avhandling ger en god bakgrundsteckning till den nya förvandlingen av Nationalmuseum, anser Teddy Brunius.