NÀr grannar mördar grannar

Ett folkmord sker varken spontant eller ovÀntat, det krÀver hatets uthÄlliga förarbete. Kristina Lindquist har lÀst om en massaker som kastar skuggor in i vÄra dagar.

Foto: Fotograf Dan Hansson

Litteratur2014-11-08 12:52
Det hĂ€r Ă€r en recension. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

Det finns en scen i Tadeusz Slobodzianeks "VÄr klass" som aldrig lÀmnar dig. PjÀsen följer en skolklass i östra Polen frÄn tidigt 1930-tal fram till vÄra dagar, med en fasansfull kulmen 1941. PÄ scenen stÄr sÄ till slut den gamle rabbinen Abram kvar, sensationellt spelad av Hannes Meidal i Teater Galeasens uppsÀttning. Abram lÀmnade den lilla byn för USA redan 1937 och fick dÀrmed chans att leva och se sina barn vÀxa upp. HÀr rÀknar han krampaktigt upp deras namn, som ett besvÀrjande eko av namnen pÄ de vÀnner och slÀktingar som blev kvar och gick under.

Före andra vĂ€rldskriget hade Polen Europas största judiska befolkning, men bara tio procent skulle komma att överleva pogromer, fördrivning och dödslĂ€ger. För att citera Barbara Kirshenblatt Gimlet, utstĂ€llningschef för ett nytt centrum för judisk kultur i Warszawa: ”Hela Polen Ă€r ett Holocaustmuseum." SĂ„ vad ska man dĂ„ kalla Jedwabne? Den lilla staden i östra Polen skapar vid millenieskiftet rubriker över hela vĂ€rlden dĂ„ historikern Jan T. Gross ger ut boken ”Neighbours. The destruction of the jewish community in Jedwabne, Poland”.

 Det Ă€r inga okĂ€nda fakta som presenteras, bara det som mĂ„nga vetat i alla tider: MassavrĂ€ttningen av judar 1941 utfördes inte av den tyska Einsatzgruppen utan av Jedwabnes egen befolkning. Osannolikt hĂ€tska reaktioner följer. Gross anklagas för att bedriva en ”smutskastningskampanj” mot Polen och i en radiointervju avfĂ€rdar fredspristagaren Lech Walesa honom som en ”en jude som vill tjĂ€na pengar”. Det Ă€r mot den hĂ€r bakgrunden som journalisten Anna Bikont beslutar sig för att sjösatta sin egen undersökning, som nu kommit ut pĂ„ svenska.

Med en detaljrikedom som stundtals kĂ€nns utmattande Ă€r "Vi frĂ„n Jedwabne" (Atlas) lika mycket en rekonstruktion av ett historiskt brott som en samtida bild av ett land fullt av öppna gravar. Bikonts stĂ€mma Ă€r torr och klar nĂ€r hon med imponerande systematik söker reda ut vad som faktiskt hĂ€nde, och hur, och varför. ”Den 9 juli spreds ryktet i Jedwabne med omnejd att man dagen dĂ€rpĂ„ skulle göra sig av med den judiska befolkningen. Detta sĂ€ger mĂ„nga vittnen. Traktens bönder förberedde redskapen till nĂ€sta morgon: stöttor, pĂ„kar, jĂ€rnstĂ€nger, de skar till sĂ„ kallade gummin, alltsĂ„ tjocka elkablar.”

Tiden som passerat Ă€r en försvĂ„rande faktor, men annat Ă€r vĂ€rre. Som den utbredda uppfattningen att det finns en ”judisk” och en ”polsk” sanning om den 10 juli 1941. Men fakta Ă€r faststĂ€llda: Den judiska befolkningen i Jedwabne hĂ€mtades tidigt pĂ„ morgonen. De jagades ivĂ€g till torget, de misshandlades och förnedrades av bevĂ€pnade bybor. De fördes till en trĂ€lada dĂ€r vuxna, barn och Ă„ldringar brĂ€ndes till döds. MĂ„nga deltog, och fler sĂ„g pĂ„ nĂ€r deras grannar utplĂ„nades.

Ja, just grannar. Att hÀndelserna i Jedwabne blivit sÄ omtalade handlar delvis om sjÀlva brutaliteten och om att stadens folkmord i kontinentens stora var sÄ totalt. Men frÀmst Àr nog förklaringen att det inte var frÀmlingen som dödade, utan den som handlat i din butik och gÄtt i din klass; titeln pÄ Gross bok Àr ingen slump. Och lyfter man blicken till tvÄ av mÀnsklighetens stora misslyckanden i modern tid, folkmorden pÄ Balkan och i Rwanda, fanns grannarna Àven dÀr som ett centralt tema.

En möjlig slutsats av att det ens Ă€r möjligt att brĂ€nna sin grannar till döds Ă€r att Jedwabne sĂ€ger nĂ„got relevant om den mĂ€nskliga naturen. I ett till synes spontant och chockartat hĂ€ndelseförlopp fĂ„r ett monstruöst inre plötsligt fritt spelrum och det onĂ€mnbara sker. Men det Anna Bikont pĂ„minner om i sin skakande reportagebok Ă€r hur mycket ”förarbete” som tycks krĂ€vas för att ett folkmord faktiskt ska Ă€ga rum. Minns den nationalistiska propaganda som föregick massakrerna i Srebrenica, Fo?a, Prijedor, eller radiostationen RTLM som inför folkmordet pĂ„ tutsier hetsade till att "utrota kackerlackorna". I Polen var det inte minst kyrkorna som stod för förarbetet. "HĂ„ll Polen rent frĂ„n juden, Herre" sjunger en kyrkokör i maj 1939. Lokaltidningen Sprawa Katolicka ("Katolska frĂ„gan") publicerar under 30-talet förstasidesrubriker av typen: "Konfiskera judarnas mark" och "SĂ„ blev Polen judifierat".

Men frĂ„n ortsborna Ă„terkommer stĂ€ndigt en annan bild som förklaring till massakern, att den judiska befolkningen skulle ha bistĂ„tt fienden under den sovjetiska ockupationen 1939-41. I den berĂ€ttelsen blir massmordet en "rimlig" politisk hĂ€mnd, snarare Ă€n skörden av ett glödande rasistiskt hat. Även den annars briljanta "VĂ„r klass" antyder en sĂ„dan relativisering, att mĂ€nniskorna i den lilla byn bara varit offer för historiens obarmhĂ€rtiga rörelser mellan stora makter. Och det Ă€r bitvis stötande att Anna Bikont alls tar sig an bilden av ”judiska kollaboratörer”.

Men pĂ„ journalisters vis vill hon pröva frĂ„gan – för att sedan avfĂ€rda den. För det var genom en brutal och uthĂ„llig antisemitisk propagandaapparat som den 10 juli 1941 blev möjlig, och det som blir tydligt Ă€r att dĂ„tiden Ă€r nu. "Jag drĂ€nks i ett hav av antisemitism nĂ€r jag Ă€r i Jedwabne." skriver Bikont i sin loggbok i februari 2001. Tio Ă„r senare rapporterar polska medier om hur minnesstenen över de mördade har vandaliserats, nĂ„gon har klottrat hakkors och mĂ„lat över offrens namn.

Som ett appendix till sitt rika reportage har Anna Bikont sökt Äterskapa Jedwabne som staden sÄg ut 1939, före allt som hÀnde. PÄ en tecknad karta syns torget, den judiska begravningsplatsen och raderna av hus dÀr mÀnniskor Ànnu lever. Och likt Abram i "VÄr klass" rÀknar hon upp dem: Jankiel, Sara, Szloma, Lea. Namn efter namn som ett vittnesmÄl, och en egen minnessten som nu sprids över vÀrlden.

Fakta

Facklitteratur
"Vi frÄn Jedwabne"
Anna Bikont
Atlas