”Käre diktare Paul Celan, nu har jag fått Er adress från förlaget och kan personligen tacka Er för den genomgripande upplevelse som Era dikter har givit mig”, skrev den sextiotre år gamla exilpoeten och blivande Nobelpristagaren Nelly Sachs i Stockholm till den trettiofyraårige exildiktaren Paul Celan i Paris.
Celan, själv med två diktsamlingar i bagaget och medlem i den västtyska litterära Gruppe 47, svarade med en vänlig anhållan om några av Sachs ännu opublicerade dikter som han ville skicka till en litterär tidskrift i Rom. Sachs brev från den 5 maj 1954 blev så startskottet till en femton år lång brevväxling och djup själslig gemenskap mellan två framstående diktare i landsflykt. Nu kommer deras brev ut på svenska i en liten och mycket vacker volym. Att även Den stora tidlösan, ett urval av Celans dikter i nyöversättning utkommer samtidigt är ingen slump. Både Sachs och Celan är nämligen ytterst aktuella. Förutom antologierna Bokstäverna jag färdas i och Den store anonyme ägnades Sachs 2010 en vandringsutställning i Berlin, Stockholm, Dortmund och Zürich. Flykt och förvandling, Aris Fioretos bildbiografi över henne, utgavs i samband med den och hennes samlade verk är just nu under utgivning i Tyskland. Också forskningen om Paul Celan är omfattande. Det har bland annat att göra med det stora intresset för exillitteratur.
Som lyriker hade Sachs och Celan mycket gemensamt. Båda var tyskspråkiga diktare av judisk börd. Sachs hade flytt från Tyskland till Sverige 1940 och Celan från Rumänien till Paris 1947. Som poeter i exil blev de också exilens poeter. De delade erfarenheten av hemlöshet, såväl fysisk som intellektuell, liksom av sina respektive försök att i språket upprätta en temporär hemvist, skriver litteraturforskaren Anders Olsson. I bådas lyrik var strävan tydlig att, som Olsson uttrycker det ”gjuta liv i det tyska språk som nazisterna så grovt missbrukat.” För båda blev exilen tiden för deras viktigaste diktning, där båda på var sitt sätt fann vägen till modernismen men också till sitt mogna diktarjag.
Brevväxlingen var en del i deras respektive poetiska skrivande. I synnerhet Sachs höll gränsen mellan brev och lyrik ständigt flytande; många av hennes brev innehöll nyskrivna dikter, ja, ibland kunde dikten rentav vara själva brevet, inte sällan avsänt med en innerlig tillägnan åt Celan och hans familj. Bland Celans brev finns i sin tur dikten ”Zürich, zum Storchen”, uppkallad efter hotellet där Sachs bodde i Schweiz, samt hans anteckningar från hennes besök i Paris. Från de första raderna andas denna korrespondens djup vänskap, innerlighet och värme. ”Kära diktare Paul Celan” blir för Sachs snabbt ”kära människa” och snart blir han, hustrun och konstnären Gisèle Lestrange och deras son Eric ”Ni mina älskade Tre”. Sachs såg dem som sin bonusfamilj, även om hon inte saknade nära vänner i Stockholm. Hon skrev till en början från sin legendariska, fyra kvadratmeter stora, diktarkrypin i Stockholm och från 1960 och framåt från Beckomberga sjukhus, där hon i månader och ibland år behandlades för sina akuta psykotiska tillstånd.
I breven finns Sachs typiska referenser till judisk kultur och det judiska ödet, till mystiken och till hemlöshetens förvandlande kraft. Diktandet handlar för Sachs om att ”genomsmärta” och ”genombesjäla” allt hon skriver om. Många av hennes metaforer svarar Celan på i sina dikter om förvandling och hemlöshet, något vi också hittar i Den stora tidlösan.
Själv hör jag inte till dem som till vardags går runt med en diktsamling i fickan. Men även för den som sällan läser lyrik kan en Celandikt vara ett andrum. Han kräver förvisso absolut koncentration och en maximal mobilisering av ens bildtänkande. Dikten är för Celan en pågående talakt, något dynamiskt, som analyseras av diktaren i samma sekund som den skrivs fram. Hans språk är fullt av kontrasterna mellan ljus (”luminiscens”) och svärta, mellan den levande materians påtagliga köttighet och det stora ingenting som tycks omge den. Språket var för honom ett föremål för ständiga experiment, som i ”(Oasylerad, o-/arkiverad, o-/omsörjd för? Vid/liv?)”. I original kunde den flerspråkige Celan i ett och samma diktverk blanda tyska, franska och hebreiska. Uttalet är viktigt eftersom det kan intensifiera eller rentav ändra innebörden i det som bokstäverna förmedlar, har Fioretos påpekat. Det blir lika tydligt i Nilssons imponerande översättning som i det tyska originalet.
Många av dikterna vinner på en högläsning, som i ”Och med boken från Tarussa”: ”[…] om/pilgrimsstavar, också där, om det synliga, främmande/och nattfibernära/som obegravda ord,/ kringdrivande/i trollkretsen av uppnådda/mål och stelar och vaggor.”
Nej, Celan är inte en diktare som man lätt tar till sig, men i gengäld blir man märkligt syresatt i både hjärta och hjärna av mötet med hans bildspråk.