När blev Sverige egentligen Sverige?

Att i en daglig tidning med dess begränsade utrymme anmäla ett verk som Sveriges historia, utgivet i form av två tjocka volymer samtidigt (av planerade åtta), är en hart när omöjlig uppgift. Likaså att läsa det, ville jag tillägga. Det betyder inte att jag avråder från inköp, tvärtom. Men dessa böcker bör man inte sträckläsa, hur road man än är av historia.
När Norstedts förlag nu satsar på det nya verket, är det nämligen inte främst för att den som intresserar sig för vårt lands förflutna skall kunna ta reda på när det och det hände - sådant hittar man ju i uppslagsböckerna. Avsikten är i stället att läsaren skall få veta hur långt forskningen just nu har kommit i fråga om den epok eller det problem som man intresserar sig för.

Föregångaren, Den svenska historien, avslutades 1968. Den speglar alltså 1950- och 1960-talens historieskrivning. Sedan dess har åtskilligt hänt. För det första har många yngre forskare lämnat sina bidrag till just vårt eget lands historia. Ta till exempel disputationsavhandlingarna vid Historicum i Uppsala från och med 2000 till nu. Av dessa, ett femtiotal, behandlar bara en handfull klart icke-svenska ämnen.
För det andra har man under senare tid kunnat göra åtskilliga fynd av nytt material. Detta visas främst i den första av volymerna. Den är i huvudsak arkeologernas bok, som handlar om tiden 13 000 f Kr - 600 e Kr. Vi vet alla hur intensiv byggenskapen nu är i Sverige. Det upprättas nya huvudleder, exempelvis för E 4 norr om Uppsala. Man gräver citytunnlar och bygger köpcentra i de gamla städerna. Öresundsbron skall ha ett fäste, varför äldre bebyggelse schaktas undan. Mängder av fynd görs vid dessa tillfällen och arkeologerna får jobba dygnet runt. Men inte bara de finner något väsentligt. Ibland kan, som här nämns, också en dagisgrupp på utflykt hitta något spännande.
Jag har alltid varit en smula kluven under läsningen av det som historiker lätt snorkigt kallar den "förhistoriska" tiden. Visst har jag glatt mig åt att betrakta de vackra silvermynten, bägarna och smyckena. Men alla benbitar och stenyxor har gjort mig förvirrad. När tillverkades de och vilka sammanhang speglar de? Som historiker har jag varit mest intresserad av människorna, men här visste jag ju inte vilka de var, med undantag för någon enstaka av typ Bockstensmannen.

Den här boken, skickligt skriven av arkeologen Stig Welinder och flera av hans kolleger har botat mig. Detta är ju roligt och jag behöver inte vara skuldmedveten längre för att jag inte vet om något tillhör stenåldern eller bronsåldern. Detta gängse treperiodsystem undviker man numera och söker i stället tidsbestämma fynden, något som underlättats av dateringsmetoden C14. En nyttig lärdom har jag dessutom dragit. Vi talar ofta om "urbefolkningar", om vilka som kom först till det nuvarande Sverige. På den frågan svaras här mycket konkret: Ingen! Ingen etnisk grupp har kommit före den andra. "De förutsätter varandra och växer fram i samspel."

Volym nummer två behandlar tiden 600 till 1350, alltså det som vi brukat kalla vikingatid och tidig medeltid. Författare är här den väl förfarne Dick Harrison, som har skrivit en rad böcker om framför allt medeltiden, svensk och internationell. Också här försöker man undvika de gängse periodindelningarna och benämningarna, vilket känns friskt och stimulerande. Vi har ju alltid vetat att allt sådant enbart är pedagogiska konstruktioner.

Ett kontroversiellt ämne är ju alltid och måste vara, när Sverige egentligen blev Sverige. Det konstateras här att gränserna är mycket flytande. "Den bygdevärld som de namnlösa hövdingarna i Vendels och Valsgärdes båtgravar levde i dog inte ut när Sverige kristnades." Det tilläggs att "Valsgärdehövdingen hade aldrig hört talas om ordet Sverige". En karta, föreställande det som kontinentens människor kände till vid Karl den stores död 814, alltså under det som vi brukar kalla vikingatiden, är något nedstämmande. Det vill säga om vi är patrioter från Svealand. Danmark visste man vad det var, liksom götarna söder om Vättern. Men svearna var tydligen än så länge okända.

Vidare kan vi läsa om runorna, om bonaden från Skog, om trälarna och klosterbröderna i en kunnig, läsvänlig framställning. I våra dagar, då det talas mycket om klimatet, är det givande att ta del av Fredrik Charpentier Ljungqvists uppsats. Han visar att under tiden 900 - 1100 hade man det lika varmt i Skandinavien som på 2000-talet. (När detta skrivs råder dock nära på fimbulvinter!)

Slutligen skall det tilläggas, att böckerna har en vårdad layout. De är försedda med ett ganska återhållsamt urval av fina färgbilder och talande kartor. Vi slipper den överrikedom på illustrationer, som ofta präglar vår tids fackböcker. I stället får vi en bra balans mellan text och bilder, som gör att budskapet går fram. Det lovar gott också för fortsättningen av detta stora projekt.

När blev Sverige egentligen Sverige?

Ett nytt verk om svensk historia undviker traditionella indelningar och fokuserar i stället på det aktuella forskningsläget. En kunnig och läsvänlig framställning, tycker Torgny Nevéus.